Tack till Maud, men det behövs mer. Tips till en näringsminister.

juni 19, 2011

Maud Olofsson avgår som partiledare för Centerpartiet. Frågan om fortsatt plats som näringsminister håller hon öppen. Svaret beror förstås dels på hur statsministern ser på saken, dels på Olofssons efterföljare. Det beror givetvis även på hur Maud Olofsson egentligen tänker. Det kan hon inte avslöja idag.

Man må tycka vad man vill om Maud Olofsson, om Centerpartiet, Alliansen och regeringen. Men för oss som arbetar med och för småföretag och alldeles särskilt med och för kvinnors företag har det varit väldigt speciellt att ha en minister som i nästan varje debatt och framträdande uttalat orden: ”Småföretag” och ”Kvinnors företagande”.

Så fort jag skrivit detta måste jag säga att när jag hört Maud Olofsson gå vidare i tal och framlyftande av statistik, slutsatser och framtida satsningar just vad gäller småföretag och kvinnors företagande har jag nästan alltid haft många och stora invändningar.

Jag förstår inte hur näringsminister Olofsson helt okritiskt har kunnat ange procenten av kvinnors företagande i olika länder som ett mått på jämställdhet! Typ: Ju mer procent kvinnoföretagande i ett land ju mer jämställd arbetsmarknad och ju mer jämställt samhälle. När Olofsson, och andra, pratat om detta har hon suckat över att Sverige legat långt ner i statistiken. Fler företagande kvinnor har behövts i Sverige.  Men om Portugal eller Grekland eller olika länder i Sydostasien ligger högre i statistiken för kvinnors företagande borde varje tänkande person inse att här gäller det att skrapa bakom statistiken: Vilket slags företagande gäller det? Räcker det med att jag som kvinna tar en låda hembakade kakor och går ut och säljer på gatan, kanske för att jag är arbetslös och för att det sociala trygghetssystemet med a-kassa, arbetsförmedling, försörjningsstöd, sjukersättning eller betald föräldraledighet inte fungerar i det land jag lever? Nedkokt: Är det alltid bättre att sälja en låda kakor än att inte göra det? Och: Är det ett bra mått på jämställdhet i ett land om fler kvinnor än män gör så (tvingas göra så)?

En som på ett utmärkt sätt debatterat detta ämne – om vad ökat företagande bland kvinnor står för och är bra för (och om det alls är ”bra för”) – är frilansjournalisten Inga-Lisa Sangregorio som skrivit boken ”Varför ska kvinnor starta företag?”.  Alla som är intresserade av dessa frågor: läs Inga-Lisas bok! Nyligen uppdaterad i en andra upplaga.  Vem som än blir näringsminister i framtiden: läs Inga-Lisas bok! Den är tunn och lättläst och kan kostnadsfritt beställas från Tillväxtverket eller laddas ner: Varför ska kvinnor starta företag?

En annan person som ska lyftas fram när det gäller fördjupning av frågan om kvinnors företagande är Kerstin Wennberg som i decennier arbetade på dåvarande Nutek och sedan även några år på det som Nutek omvandlades till: Tillväxtverket. Typiskt nog var det också Kerstin Wennberg som gav Inga-Lisa Sangregorio uppdraget att skriva boken Varför ska kvinnor starta företag? Det är helt fantastiskt tycker jag: att en ”byråkrat” ger en tuff, klok och fritänkande frilansjournalist som Sangregorio uppdraget att i viss mån ifrågasätta vad myndigheter och direktiv arbetar efter. Också till detta krävs mod, klokskap och fritänkande.

Jag kan förstå att en minister vill/måste hålla sig till enkla meningar och slagord för att nöta in ett budskap och för att inte riskera att bli felciterad eller feltolkad. Men… när man väl nött in slagorden vare sig de är ”Vård-Skola-Omsorg” (som Göran Persson så skickligt började med och efter flera år lyckades få alla med sig att se det som en enhet!) eller ”Småföretag är bra” och ”Fler kvinnoföretag”, så måste man ta ett steg till och se vad ökat kvinnoföretagande och ökat småföretagande står för och får för konsekvenser både för samhälle och individer – på kort och lång sikt.

Jag kommer att återkomma till de frågorna i fortsatta företagsbloggar. Tanken är att mina företagsbloggar ska varva reflektioner från både direkt möte med företagare på plats (ostbutik eller annat) och forskning och politik.

Maud Olofsson ska ha en eloge för att hon benämnt viktiga grupper i samhället som aldrig tidigare lyfts fram. Men framgent gäller det att näringsministern lyssnar mer på såväl forskningsresultat som småföretagare i vardagen. Och även tar del av tankar från fritänkande skribenter som Inga-Lisa Sangregorio och kloka erfarna byråkrater i stil med Kerstin Wennberg (som nu helt slutat på Tillväxtverket efter att hon blev inhyrd lång tid efter att hon formellt gått i pension och blivit avtackad av många av oss som sett henne som en lysande stjärna i myndighetsvärlden.)

Ja, nu slår det mig: egentligen borde varje minister omge sig av ett råd med såväl unga otåliga samhällsförbättrare som äldre ringrävar, pensionerade och ”fria”. Min erfarenhet är att de äldre fria ofta är mer radikala än de yngre. Så snarare behövs nog de äldre för att kompensera de yngres konservatism! (De har ju karriären att tänka på. Allt för mycket fritänk har aldrig varit bra för karriären. )

Med vänlig hälsning – och på återhörande.
© Eva-Britt Hult (citera gärna men ange källan)
– som nu ska spana vidare på företagsamheten i närmsta fågelholken. Holken välte igår. Holken kom att ligga mot en bänk med hålet nedåt. När jag upptäckte det satt de två ängsliga (och chockade?) fågelföräldrarna i trädet ovanför och undrade vad de skulle göra (tror jag). Som två SAAB-arbetare när verksamheten inte kan pågå för att ”holken har vält”. Jag vände holken rätt och spikade fast den. Dagens goda gärning. Nu flyger mamma och pappa svart-vit- flugsnappare in och ut igen. Verkstan kan fortsätta. Men vad gör ett fågelpar om de på längre sikt inte kan komma in till framtiden i holken, och framtiden ligger illa till, kanske dör? Startar de ett annat företag/sätter igång att tillverka en ny kull och ny framtid? Eller ligger klimat och tid helt fel i fas? Det är ju redan snart fd midsommar.

Tunika blev det ingen, men ostbrickan köpte jag gärna

juni 17, 2011

Första företagsbloggen handlade om hur lätt vi alla kan lära om företagande bara genom att se vilka tre företag vi gärna handlar av –  och varför, och vilka tre företag vi inte handlar av – och varför.

Många läsare har hört av sig och instämt i detta. (Tack för all feed-back. Jag har märkt att det hellre skrivs till mig direkt än som kommentar i bloggen. Det går förstås lika bra vilket som.)

Jag fortsätter med en blogg till på detta tema och ger ett färskt exempel.

Häromdagen gick jag förbi en affär (småföretag) som säljer både kläder och saker. På en ställning utanför dörren, på trottoaren, hängde fina sommarklänningar.  Klänningarna var färgstarka och prisvärda.  Jag gick in i affärer och sa:

– Vilka fina klänningar!  Undras om det finns någon i min storlek?

Då sa expediten, som inte var ägaren, utan någon som då och då rycker in som avlastning så att ägaren har möjlighet att ha en dag ledigt eller ”bara” gå till banken:
– Det är inga klänningar. Det är tunikor.

Hon sa det bestämt och allvarligt. I en tillrättavisande ton.
Jag kom av mig, men svarade sen att för mig såg de ut som typiska sommarklänningar med längd till knäna. På vilket vis var de istället ”tunikor”?

Expediten sa i samma bestämda ton som tidigare att det var för att man kunde ha ”tights” under. Jag kommenterade inte det, men tänkte tyst att det skulle gå precis lika bra att ha  sommarbara ben under och då kan det väl lika gärna vara en klänning?

Högt frågade jag istället om de hade några av dessa klänningar/tunikor – med ärm? Expediten sa att det hade de inte. Men när jag lyfte blicken såg jag att på ställningen bredvid hängde klänningar/tunikor – med ärm.
– Jo, men det har ni ju! Här hänger det klänningar med ärm!

Expediten svarade:
– Ja, med kort ärm ja.

Där slutade mitt köpintresse. Jag gick ut ur affären och tror knappast jag går in igen.

Så känslig kan jag vara. Och jag tror inte jag är ensam. När jag går förbi den affären är det ofta tomt.

Så är det inte i ostbutiken Örebro ost.

Samma dag som jag lämnat klädaffären utan att ens ha provat ett plagg, sitter jag tillsammans med en väninna på ett utecafé som ligger vägg i vägg med stans största systembolagsbutik. Det är fredag. Utanför in/utgången till Systemet står en glad kvinna, som stigen ur en matbutik, iklädd blått bomullsförkläde och mössa. I famnen håller hon ett plastemballage som innehåller ostar och ett ostkexpaket. Kvinnan frågar, på ett charmigt skämtande sätt, folk som går ut ur butiken om de inte också ska ha lite ost till vinet de köpt. Tre olika sorters ost plus ett gott kex. 100 kronor bara.

Det är otroligt spännande att sitta och iaktta sättet kvinnan lanserar sin vara och sättet olika människor säger nej och ja. Mest är det män som handlar! De ställer ned sina tunga systempåsar och hivar upp en 100-lapp ur byxfickan. Jag tänker att de kanske ser det som en enkel väg att komma hem med extra överraskning på fredagen – eller så är de helt enkelt sugna på goda ostar – och här slipper de välja vilka de ska köpa. Allt är valt och klart.

Hela tiden ser det ut som kvinnan bara har ett enda inslaget erbjudande; ”det sista” – så här gäller det att passa på. Men… så fort den senaste köparen försvunnit med sina flaskor och ostar tar kvinnan upp ett nytt plastpaket med inslagna ostar från sin cykelkorg på cykeln som står bredvid henne.

Efter ett tag får kvinnan syn på mig som sitter och iakttar och vi blinkar glatt till varandra. Hon ropar frågande om inte jag också ska köpa ”veckans ostbricka”.

Och det är precis det jag bestämmer mig för att göra efter att ha avslutat fika och prat med min väninna. Men då är kvinnan borta! Som tur är ligger ostbutiken som hon kom ifrån bara några kvarter bort, så jag går dit – och där är hon. Kvinnan är bara i butiken för att slå in fler paket, fylla på. Hon har knappt tid att prata med mig, ivrig att gå tillbaka till säljstället vid Systemet. Vi skrattar lite och jag säger att jag är tvungen att handla av henne. Dels därför att jag tycker själva idén att ställa sig utanför Systemet med inpackade ostar en fredag är genial, dels för att sättet hon säljer på och bemöter sina kunder är lika inspirerande och – förstås: för att jag för en rimlig summa kan förgylla helgen för mig och en middagsgäst.

När jag några timmar senare går förbi ostbutiken är det fullt med folk därinne. Det är det ofta.

Inte vet jag vilka jämförelser i övrigt man kan göra mellan de två affärerna: den tomma där det såldes klänningar som expediten bestämt hävdade var tunikor och inte fanns med ärm eller ostbutiken. Det är olika kundgrupper som handlar. Säkert mer kvinnor än män i kläd- och sakaffären. Säkert mer män än kvinnor som köper ost i ostaffären. Definitivt var det mer män än kvinnor som köpte ost utanför Systemet. Där såg jag inte en enda kvinna handla ost.

Bortsett från olika branscher och kundgrupper och erbjudanden så glömmer jag inte den allvarliga bestämda expediten som ville ha rätt och tillrättavisade kunden och den soliga expediten som mötte kunderna på annat vis.

Och redan har jag berättat om detta till flera.

Med vänlig hälsning
Eva-Britt Hult

Se 84-åriga blinda Carmen dansa i Swinging Doll

juni 11, 2011

Välkommen till nya bloggen om livet utanför företagandet: om Dans!

Dans till glädje
För mig är dans glädje. Och en nödvändig del av ett gott liv. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan dans.  Ju äldre jag blir, ju mer dansar jag.  Och ju bättre blir jag, hoppas jag.  Mest och helst dansar jag kubansk salsa och svensk bugg. Då och då dansar jag argentinsk tango och även andra danser.

I min dansblogg kommer jag att berätta om olika danser, danstillfällen, kurser, dansresor, dansträning hemma, manligt och kvinnligt och jämställt, vad som gör en danskavaljer bra och vilka skor som passar bäst, varför jag bara vill dansa i kjol och vad dansen och samspelet i dansen lär mig om både mig själv och andra och att dansen till och med är bra för min utveckling som företagare!

Inspiration av 84 åriga blinda Carmen som dansade i Swinging Doll
Som första inlägg i min dansblogg la jag nyligen in en text om 84-åriga blinda dansande Carmen och en länk till den fantastiska dokumentären om henne, Swinging Doll, som gick att se på SVTPlay t o m 27 juni. Många läsare tog mitt tips på allvar och har hört av sig och tackat efter att ha blivit lika inspirerade som jag blev. Tyvärr går det inte längre att se filmen, men om den sänds igen ska jag påminna ännu en gång.

Själv såg jag programmet tre gånger och fick massor av ny dansenergi. Det visades första gången på Kunskapskanalen kvällen lördagen 28 maj 2011. Tidigare denna dag hade jag tillsammans med en tangokavaljer deltagit i en danskurs  i Tangovals, anordnad av Tango Rio Negro, förening för argentinsk tango i Örebro. Tre intensiva pass, på sammanlagt nästan 5 timmar.  På kvällen skulle det sen fortsätta dansas i en s k Milonga. Men jag var för trött att gå på festen. Dans ger för det mesta energi.  Men många timmars tangolektioner i ett svep kan också ta energi.  Jag la mig på soffan och zappade in min favoritkanal, Kunskapskanalen, och där uppenbarar sig plötsligt den mest underbara dam, 84 år gammal, blind sen 37-årsåldern på grund av en felmedicinering. Tidigare var hon trapetskonstnär och kallades Swinging Doll, därav namnet på TV-programmet.

Denna dam, Carmen, boendes i staden i Sitges, vid havet, i Katalonien i Spanien (några mil söder om Barcelona), strör ur sig klokheter om liv och död och dans.  Hon håller sig alert genom att bada kallt i havet, träna mycket (armhävningar på stranden) dricka kaffe varje dag på pensionärsklubben och – dansa.

Så vill jag också ha det vid 84 års ålder. Förutom att kaffet gärna kan intas ihop med familj, vänner eller andra (och kanske kan man hoppa över armhävningarna). Men hav och dans därtill: vad kan man mer begära?

Carmen är blind, men det hindrar inte att hon går i sina höga klackar och färgstarka kläder. Det vackra ljusa håret klipper hon själv. Hon säger:
– Den dag jag inte vill bära vågade kläder så jag inte syns, kan de sätta mig på hem.

Carmen bor ensam men känner sig inte ensam.
– Jag har ju mig själv.

Nu visar det sig att Carmen ändå har en manlig god vän som då och då gör henne sällskap och dessutom är en duktig och omtänksam danskavaljer!  Bilden av Carmen och hennes, möjligen några år yngre, kavaljer som övar hemma inför en uppvisning i tango, på ”klubben” vill jag aldrig glömma.

Inte heller vill jag släppa bilderna som kommer därefter: de fantastiska dansscenerna när alla de äldre på klubben gemensamt dansar ”Prärievargen” och ”Geten” till latinska rytmer. Här finns mycket att lära och inspireras av för den svenska äldrevården.

Efter ett avsnitt där Carmen hälsar på sina barn och barnbarn som arbetar som clowner på cirkus och där Carmen sitter och gråter när sonsonen spelar cirkusmelodin alla kategorier – Oh mein papa – (jag grät med Carmen varje gång jag såg det) och Carmen än en gång upprepat livets väsentligheter:
– Att dricka kaffe varje dag på klubben
– Gå till havet vid bra väder
– Och dansa, för livet är kort

så kommer avslutningen:
Där dansar Carmen i urringad vacker klänning, med bara armar (armhävningarna  ger utdelning)  och hennes underbare tangokavaljer. De gör en uppvisning för kamraterna på pensionärsklubben. Den scenen skulle jag vilja att alla fick en ny möjlighet att se. Alla som älskar att dansa. Alla som funderar på att börja dansa eller vill dansa mer.  Alla om vill dansa länge länge. Alla unga som tror att ni håller på att bli för gamla för dans (er möter jag ständigt). Och alla äldre som vet att dansen bidrar till ett ungt sinne och livskvalitet.

Med den framtisbilden på näthinnan har jag minst 20 dansade år kvar. Dock inser jag som Carmen att gäller att ligga i, vara i gång och ge sig hän.

Med vänlig hälsning
Eva-Britt Hult

Enkla råd om lyckat företagande

maj 30, 2011

Blogg om Företagande
Välkommen till min nya blogg om Företagande! Här kommer fakta och reflektioner om företagande att blandas med konkreta tips och råd.

Varvad med Blogg om Dans
Min väg till ökad energi i företagandet och avkoppling från företagandet är dans. Jag kommer därför att varva blogg om Företagande med blogg om Dans!

Enkla råd om lyckat företagande
Det finns mycket skrivet om företagande. Vi är många som delar med oss råd om hur du bäst ska lyckas med det ena och andra. Vilka råd är bäst att följa?

Jag brukar be mina kursdeltagare att helt enkelt ta ett tomt papper och skriva ner:
– namnen på tre företag som du gärna handlar av. Helst ska det vara företag som du handlat länge av.
– namnen på tre företag som du ALDRIG handlar av!

Det brukar gå fort att skriva ner de sex olika företagen, tre goda och tre dåliga.

Sedan frågar jag varför de första tre hamnat på den goda sidan och de andra tre på den dåliga.

Svaren kan skilja sig något, men i stort sett handlar det om att de goda företagen:
– ligger nära
– har prisvärda varor och tjänster
– allt fungerar bra
– personalen är bra
– inget tjafs om man vill byta eller något har blivit fel

Och när det gäller företagen där man aldrig vill sätta sin fot igen – någonsin! – är svaren ännu mer lika – eller rättare sagt; de handlar nästan bara om en sak:
– dåligt bemötande!

Och här är folk långsinta. Det spelar ingen roll om företaget i fråga ligger alldeles så nära och har billiga erbjudanden: har man en gång blivit illa bemött är man redo att helt bojkotta företaget för resten av livet – och även hela företagskedjan om det finns en sådan!

Jag brukar försöka mildra och säga att kanske kassabiträdet eller butiksägaren eller massören just den stunden då du skulle handla hade fått ett dödsbud eller nyss haft att göra med en ilsken kund eller något annat som kan ha gjort att den tillfälligt tappat fattningen. Men icke. Det hjälper inte. Domen är hård. Bemötandet ska alltid vara på topp!

Det goda med denna kundkänslighet är att alla som säljer och bemöter kunder inser att det är verkligen värt att bemöda sig, även om föregående kund varit ilsken. Det onda är förstås att har en kund om så bara en enda gång, en sekund, tyckt illa om ens bemötande så kan det vara kört. I vart fall när det gäller fortsatt försäljning till just den personen. Sedan får man hoppas att denna person inte sprider sitt missnöje till bekantskapskretsen så att även den slutar handla av företaget i fråga!

I en undersökning jag läste för några år sedan om varför soloföretagare inte ville anställa var ett av de största hindren, förutom ekonomin förstås, att de var rädda att en anställd inte skulle känna lika starkt för företaget och företagets varumärke och profil. Kort sagt: att kunderna inte skulle få samma goda bemötande från den anställde som företagaren själv alltid såg till att ge, därför att företagaren visste hur viktigt det är att behålla sina kunder och hur lätt det är att förlora dem för evigt.

Så… ta själv ett papper och skriv ner de tre företag du gärna handlar av – och varför – och de tre företag du aldrig handla mer av – och varför. Det tar bara några minuter, men jag lovar. Svaren sammanfattar många företagshandböcker, forskningsresultat och utbildningar om lyckat och mindre lyckat företagande.

Eva-Britt Hult

Välkommen till min nya sida!

maj 17, 2011

Här kommer att finnas mycket spännande att läsa i en blogg om Företagande och snart också en blogg om livet utanför företaget, om Dans.