Mormor Ellen, 11-barnsmamman och företagerskan. Expert på stresshantering.

oktober 24, 2011

Organisation, struktur och vila. Och att göra ”något annat”. Jag sitter och förbereder en föreläsning om hur företagare ska tänka kring stress och hållbarhet. Jag ser min mormor Ellen framför mig. Tillsammans med sin man, min morfar Oscar, drev Ellen handelsbod i början av förra seklet.

Min mamma och mina mostrar har beskrivit hur bra de tyckte det var att mormor hade organiserat vardagslivet i ett rullande 3-dagars schema: Dag 1 skulle man hjälpa till att ta hand om sina småsyskon. Dag 2 skulle man hjälpa till i köket. Dag 3 fick man vila. En moster berättade hur extra roligt det var att på sin lediga dag kunna köra lite med de syskon som hade ”kökstjänst”. Bara lämna sin urdruckna kopp på bordet för en syster att hämta och diska.

Som företagsrådgivare ger jag högsta betyg för mormors lösning att förenkla tillvaron och få mer tid för affär och kunder. Affären låg i samma hus som familjen bodde.

Men även om mormor förenklade vardagen med schema var det förstås tuffa arbetsveckor för både mormor och morfar. Nya barn såg också ständigt dagens ljus – där mormor inte helt kunde lämna skötseln till de större barnen. Det skulle ammas och tvättas och bytas blöjor – och tvättas barn också! Även där organiserade mormor, som många andra på den tiden. Hon värmde vatten på vedspisen. Hällde det varma vattnet i en liten badbalja som stod på köksgolvet. Lät barnen bada en efter en och till sist använde hon det ljumma badvattnet för tvätt av kläder och tygblöjor.

Och morfar skulle köpa varor till affären, åka på handelsresor, ta hand om kunder och även annat i hemmet.

Så även om det fanns en god vardagsorganisation kunde det säkert många gånger vara svårt att ”få ihop det”. Livspusslet, som vi benämner det nu.

Förutom hjälp från de större barnen fanns ytterligare några bitar som bidrog till att pusslet klarades så bra som det verkar ha gjort.

Där fanns tron och den heliga vilodagen, söndagen, då INGET ”onödigt” och världsligt arbete fick göras annat än att laga mat och gå till gudstjänsten eller sitta i vardagsrummet, ”salen” och läsa i bibeln eller sjunga och spela andliga sånger (mormor spelade gitarr).

Jag är inte troende som mormor och morfar. Däremot tror jag på deras upplägg för att få ihop företag och annat liv. Organisation och struktur. Vila och att regelbundet göra ”något annat” än att driva företaget framåt, hur roligt det än kan vara.

Mormor Ellen har en självklar plats i rummet när jag möter dagens företagare och talar om Stresshantering och att hålla långsiktigt som företagare.

© Eva-Britt Hult (citera gärna men ange källan)

Mer om Cha-chan. Rytm och blockering. I stort – och i de små stegen.

oktober 5, 2011

Träning och tilltro. Rytm och blockering. Det tidigare inlägget om utmaningen i cha-cha-stegen har fått stort och varierat gensvar. Tack till alla som skrivit.

Många har berättat om egna ”cha-cha-upplevelser”, mer symboliskt. Hur rytmen plötsligt försvinner i skidbacken för att man ”vill visa” att man kan. Eller som i Yvons fall, där det goda golfslaget sviker, fast man nyss kände att det satt säkert.

På mer detalj- och stegnivå har jag också fått ett mejl med en intressant teori om hur just cha-chan kan ställa till det, vilket jag personligen tycker är tröstande. Om det har känts extra svårt med just cha-chan, kan det ha mer än en förklaring. Och nu kommer vi ner på hard facts – i de små stegen.

Det är Nils-Håkan Carlzon som skickat mig den teorin. Nils-Håkan är legendarisk danslärare som startade och i decennier drev Nerikes Dansinstitut. Förutom detta är han också sedan många år internationell domare och auktoritet i dans. Såhär skrev Nils-Håkan efter att ha läst mitt inlägg om kampen med cha-chan (N-H har givit klartecken till att jag vidarebefordrar):

”Trevligt inlägg. Jag har en annan teori som troligen också spelar in vad gäller dina problem med Cha-cha-cha. Salsa dansare som dansar cha-cha och som dansar Salsan på 1.2.3, – 5,6,7, – dansar oftast cha-cha på 1,2, 3&4, 5,6, 7&8. Det känns förmodligen rätt för dig då den rythmen är enkel att höra och stämmer med melodin oftast. Nu finns det många Salsa dansare som tycker om att dansa på 2 som dom säger och dom dansar förmodligen också cha-cha på 2 och det kan kännas främmande för ett otränat öra.

Tävlingsdansare och Professionella dansare som har en utbildning i Latin danserna vet att det “rätta” sättet att dansa cha-cha på är inte 1,2 3&4 utan 2,3,4&1. Om man inte vet detta och räknar in sig i takten på rätt sätt så hittar man inte 2:an utan hamnar hela tiden på 1:an och då strular det om kavaljeren dansar i “rätt” rythm, alltså på 2. I tävlingssammanhang måste man dansa på 2 annars räknas det som om man dansar i otakt och då försvinner man snabbt ur tävlingen.”

Otroligt intressant. Inte konstigt om just cha-chan kan spöka för en amatördansare som jag. Nils-Håkans intressanta och förklarande inlägg gjorde att jag vid nästa cha-cha-träningstillfälle var särskilt observant på rytm och steg. Både på mina egna och andras. Hur gjorde och tänkte/hörde de andra? Jag passade också på att fråga andra om de hade lätt eller svårt för cha-chan och det visade sig att flera hade samma problem som jag. Andra förstod inte problemet: cha-cha-steg och rytmen är ju så enkel…

Det här ger förstås tillfälle till ytterligare en snusförnuftig livsreflektion med cha-cha-danssteg som bra utgångspunkt. Det behöver alltså inte bara vara prestationsdjävulen som sätter käppar i hjulet när vi plötsligt inte kan det vi nyss kunde. Det kan också finnas delar i det vi gör som vissa av oss inte har förstått kan komplicera prestationen i ett ”skarpt läge”. Och som dessutom andra inte förstår alls kan vara ett problem! Vilket kan göra problemet ännu större! (Vem har sagt att livet är enkelt? Intressant och lärorikt är det i alla fall :).

Dansa!
© Eva-Britt Hult, 2011

Det kan väl du som företagare dra av. Alla företagare känner igen den repliken. Avdrag är väl ”gratis”? Eller?

september 19, 2011

Tack till Yvon som kommenterade inlägget om 100-lappens olika värde och samtidigt lyfte frågan om att ”dra av”. Olika syn på och kunskap om vad avdrag i ett företag är, är ytterligare något som skiljer många företagare och icke-företagare åt.

Alla företagare har mött repliken ”det där kan väl du som företagare dra av?” om det så gäller inköp av en vara, en biljett till ett event eller det vanligaste: en lunch eller middag ute på restaurang. Typ: Vi beställer in, du betalar, för du kan ju dra av! Vilket då för de icke-företagare som säger så, oftast betyder att de tror att lunchen eller middagen är helt gratis.

Ser man det så, gör det förstås inget att företagaren måste dra in 3 gånger så mycket för att få sin 100-lapp. Är det sen bara att dra av 300 kr för en måltid ute, blir det ju i slutänden ändå väldigt ekonomiskt fördelaktigt att vara företagare.

De som är eller har varit företagare vet dock att det är precis som Yvon skriver: vare sig du kan dra av eller inte, ska pengarna ut när det ska betalas och det ska finnas något att dra av från. Pengar på kistbotten. Även om pengarna finns är det som avdraget gäller aldrig gratis. Möjligen ger det reducerad skatt året därpå. Och lunchen måste ha med arbetet att göra.

Givetvis finns det företagare som försöker få så många utgifter som möjligt i sitt liv, även delar av det privata, att ”gå på firman” för att få till den framtida skattereduktionen. Men då ska också sägas att det finns företagare, minst lika många, som inte vet vad de kan dra av, glömmer att dra av, inte alltid har något att dra av ifrån eller helt enkelt inte orkar sätta sig in i reglerna tillräckligt! Dem hör man sällan talas om.

Jag har mött 1000-tals småföretagare runt om i landet, främst kvinnor och främst företagare inom olika kreativa branscher som inte dragit av för det som varit uppenbara kostnader för inkomsternas förvärvande. Kanske har kostnaderna varit för stora i jämförelse med vad som just då är möjligt att betala. Kanske har man bara inte varit inne i dra-av-tänket. Kanske har man tidigare varit anställd länge eller bara känt att dra-av-kulturen hört ihop med ett annat slags ”större” företagande. Kanske är man bara ivrig att inte riskera att inte bli ifrågasatt av skattemyndigheten. Säkert spelar också synen på samhälle och synen på hur mycket skatt man tycker medborgarna ska betala in, i hur insatt eller utsatt man är i dra-av-ämnet.

Frågan om vad ett avdrag egentligen är och vilka regler som gäller är ännu en fråga som självklart borde ingå i undervisning i skola och universitet, som en förberedelse för vad som väntar i samhällsmedborgarlivet. Inte minst som världen ser ut idag då alla slags skattefrågor är ”heta” med tanke på läget i länder som Grekland, Italien, USA etc. Vad kostar en eventuell  avdragsgill lunch egentligen? I det direkta ät-läget kostar den förstås personen som betalar den precis så mycket som summan är, men sen …? När kan denna summa vara något reducerad och av vilka skäl? Bra att påminna om i detta sammanhang är den prisbelönade nationalekonomen Milton Friedmans enkla devis: ”Det finns inga gratisluncher.”

För direkta och uppdaterade regler läs gärna mer på Skatteverkets utmärkta och informativa hemsida, www.skatteverket.se, innehåll A-Ö, där det bl a finns ett ”Avdragslexikon-företag”.
© Eva-Britt Hult (citera gärna men ange källan)

Spöket och utmaningen: Cha-cha-cha.

september 6, 2011

Jag vet att många delar denna erfarenhet i dansen: att vissa steg och rytmer gäckar. Ibland klarar man dem galant. Alltför ofta är det tvärtom. Man klara dem inte alls! Fötterna trampar åt helt fel håll, helt i otakt. Ju mer man anstränger sig att göra rätt och lyssna in musik och eventuell kavaljer eller danslärare ju värre blir det! Mitt särskilda dansspöke är cha-cha rytmen och cha-cha-stegen. Jag dansar sällan cha-cha som egen dans, men stegen och rytmen kan dyka upp som delar och improvisation i den kubanska salsan. Och då vill man förstås hänga med i dansflödet.

Egentligen är cha-chan så enkel:  Ett-två-cha-cha-cha. Tränar jag bara på de stegen, ensam eller i grupp, till en tydlig cha-cha-melodi, går det bra. Ben och fötter rör sig av sig själva. Jag fylls av dansglädje och slutar tänka. Jag inte ens räknar. Jag bara dansar på … daa-dam, da-da-dam…

Men så fort det bryts av något eller blir prestation av något slag: att jag ensam eller i grupp eller med en danskavaljer ska tänka på hur jag nu ska göra för att inte haka upp mig och komma ur cha-cha-rytmen, slår det sällan fel och just det händer som jag inte vill ska hända: hela jag känns som jag aldrig i livet varken hört eller dansat cha-cha… hur i h-e gör man? Lika förvånad som jag själv blir, blir min kavaljer som inte förstår att det jag kunde så bra nyss, är som bortblåst! Vad hände?

Här har jag en historia att berätta: I början på 2011 var jag i staden Trinidad på Cuba. På deras Casa de la Truva (lokal trubadurbar med folkmusik/dans) blev jag vid en cha-cha-låt uppbjuden av en äldre  dansant kuban och som jag tidigare dansat salsa med.  Jag hann inte känna rädslan. Jag hann inte börja tänka. Plötsligt var vi inne i cha-cha-dansen och det gick som på räls. Aldrig har cha-chan varit enklare och roligare, trots alla turer. Kubaner gillar att leka och spexa i dansen och det gjorde vi nu. Tog några extra hoppsa-cha-cha-steg, improviserade, skrattade, kom sen tillbaka till den mer fasta formen. Jag sken som solen. Cha-chafötterna var med mig. Folk som satt nära dansgolvet hejade på.

Direkt efter den dansen blev jag uppbjuden av en av Trinidads mer professionella danslärare som jag sett dansa på fantastiskt vis tidigare. Återigen spelades en cha-cha-melodi. Behöver jag säga att allt låste sig? Fötterna visste plötsligt inget om något som kallas cha-cha… Den professionelle dansaren försökte… jag försökte… men fötterna gick bara fel. Rytmen i mig for iväg ut genom den öppna dörren, ut i mörka kubakvällen. Jättepinsamt.  Jag minns knappt hur vi tog oss igenom dansen.

Jag har flera förklaringar till vad som skedde. Tydligt är att cha-chan för mig är en symbol för hur jag kan låsa mig när jag förväntas prestera ”bra” och ”bättre”, inte minst utifrån en tidigare god prestation. Detta förstärks uppenbarligen av omgivningens reaktion. När jag dansade med den professionella dansaren, kunde han ha tagit det lättare, använt sin profession till att möta mig där jag plötsligt befann mig, skoja, ”lura” in mig i stegen igen, istället för att så tydligt visa sin förvåning, med allvarlig min dessutom. Göra allt värre. Jag tror att han var inställd på att göra en ännu bättre dansuppvisning med mig, än den som just föregåtts av den äldre mannen, och så var jag plötsligt inte längre en medspelare i detta och det kunde inte han hantera. Hur jag hade kunnat dansa bra med någon annan, men inte med honom.  Han som dessutom borde vara mästaren.

Som jag skrivit tidigare ger dansen, förutom så väldigt mycket annat, många möjligheter till självinsikt och förkovran. Efter Trinidad bestämde jag mig först för att ge upp cha-chan, acceptera att jag och cha-chan inte kan lita på varandra. Men nu har jag tänkt om och ser cha-cha-rytmen som en utmaning och nyckel till en utveckling i att bli mindre låst av prestationsdjävulen och vad andra ska tycka om mina bra eller dåliga cha-cha-steg eller något annat: vad-det-nu-är. Daa-dam-da-da-dam!

Dansa!
© Eva-Britt Hult, 2011

100 kronor är aldrig bara 100 kronor. Tredjedelsregeln gör en 100-lapp 3 gånger mer värd eller 3 gånger mindre värd.

augusti 26, 2011

Som småföretagare gillar jag inte den svarta marknaden. Som småföretagare vet jag skillnaden mellan:
– 100 kronor som är svarta pengar utan kvitto, direkt i handen
– 100 kronor som är vita pengar med kvitto, där den som säljer ska betala skatt och avgifter

När jag har en 100-lapp i min hand, har jag behövt dra in 3 gånger så mycket pengar i min tur. För varje 300 kronor som jag kan fakturera går, i genomsnitt, 2/3-delar bort till skatt och avgifter, och andra omkostnader.

Då är det enkelt att förstå att jag i min tur inte vill betala 100 kronor svart, utan kvitto, till någon som säljer och inte gör rätt för sig genom att den inte betalar sina 2/3-delar i skatt, avgifter och annat. Om jag betalar 100 kronor svart ser jag det som att jag egentligen betalar 300 kronor, för det är vad den som säljer egentligen skulle behöva dra in för att få 100 kronor i handen. Och det är vad jag har behövt dra in för att få denna summa kvar. (Jag tar här inte med frågan om moms och olika momssatser.)

Begreppet ”tredjedelsregeln” myntade min tidigare kollega Liv Ohlson och jag för många år sedan. Sedan dess har jag skrivit om den i flera av mina företagsböcker och lyft fram den i ett otal utbildningar. Regeln är en bra tumregel för dig som småföretagare. För ett schysst och långsiktigt bärande företagare bör du ha in 3 gånger så mycket pengar som du vill ”ha i handen”.  För min egen del stärker också insikten om tredjedelsregeln min ovilja att handla svart.

Men OM jag någon gång handlar eller ”måste” handla svart – därför att det är enda vägen att handla av personen i fråga – då vill jag definitivt betala mindre än om det hela skulle ha sålts vitt, helst 3 gånger mindre, för det är det egentliga priset. I vart fall vill jag att den som får min svarta 100-lapp ska vara medveten om att den egentligen är 3 gånger så mycket värd… Och inte slå sig för bröstet med att vara billig, till skillnad från dem som tar 3 gånger mer, men ger kvitto.

Svårt att hänga med? Håll utkik efter mina fortsatta Företagsbloggar. Jag kommer att återkomma till denna fråga och vrida och vända på den från flera olika håll. Det är en viktig nu- och framtidsfråga. Ska världen räddas av småföretagare måste svarta och vita pengar och konsekvenserna av synen på 100-lapppars egentliga värde lyftas fram ännu mycket mer.

© Eva-Britt Hult (citera gärna men ange källan)

Jag älskar dansen för den befriar människan, knyter den sorgsna till gemenskap

augusti 15, 2011

Så börjar den hyllning till dansen som skrevs av kyrkofadern Augustinus, tillika helgon och en av kristendomens största teologer, och som levde år 354 till 430.

Såhär lyder texten i sin helhet:
Jag älskar dansen för den befriar människan, knyter den sorgsna till gemenskap.
Jag älskar dansen som främjar sundhet, klarhet i tanken och en rörlig själ.
Dans är förvandlingen av rum och tid för människorna som ständigt är i fara att förfalla ensidigt till tanke, vilja eller känsla.
Jag älskar dansen. O, människa lär dig dansa. För annars vet änglarna i himlen inte vad de ska göra med dig.

Kan dansens själ och betydelse uttryckas bättre? Jag återkommer ständigt till dessa rader som jag hittade i den underbara och inspirerande boken Pardans, skriven av Birgitta Holm (Albert Bonniers Förlag, 2004.)

Dansa!

© Eva-Britt Hult

Småföretagaren som hjälte eller – hot?

augusti 9, 2011

Många vill se småföretagaren som en hjälte. När storföretag lägger ner eller flyttar produktion ut i världen ska vi måna om småföretag som stannar hemma. Politikerna säger gärna: Fler småföretag! Småföretag är räddningen! Det är i småföretagen som jobben kommer! Vi hör det i Sverige, Grekland, USA, Indien och andra länder – i alla världsdelar.

Men småföretagen kan också ses som ett hot. Jag glömmer aldrig vad amerikanen, professorn mm, William Dennis Jr, sa om småföretagen under Småföretagsdagarna i Örebro i mitten på 1990-talet. William Dennis Jr redovisade den smått fantastiska uppgiften att de små företagen i USA (högst fem anställda) under en 13-årsperiod hade stått för ett nettotillskott på 40 miljoner arbetstillfällen, inte i första hand för att de expanderat utan för att det helt enkelt tillkommit fler företag!

William Dennis J:r s hade framtidstro. Dock: på frågan om han trodde att småföretagandet skulle kunna fortsätta att öka hur mycket som helst, svarade professorn att det trodde han inte. Han såg tre hinder för detta:
1. Storföretagen.
2. Fackföreningarna.
3. De politiska partierna (!)

Att storföretag och fackföreningar har sina skäl att hålla småföretagarna under uppsikt är förståeligt. Men varför politikerna? Professor William Dennis Jr förklarade:
– Jo, småföretagare är mycket aktiva medborgare som har synpunkter på det mesta i samhället – och det skulle kunna bli för mycket av det!

Gäller detta bara USA eller kan en sådan (givetvis outtalad) farhåga även finnas bland svenska och andra länders politiker? Hur fri och företagsam ska en människa uppmuntras att vara?

Här kan man också fortsätta att reflektera över att det var en småföretagare/grönsakshandlare som startade upproret i Tunisien, vilket fick en dominoeffekt som vi bara sett början på. Och på Cuba har olika åtgärder tagits för att uppmuntra till småföretagande. Frågan är bara vad som händer – i alla länder – om småföretagandet ökar så som politiker och myndigheter säger att de önskar. Med William Dennis J:rs ord i bakhuvudet kan man undra om och när det blir ”för mycket av det”.

© Eva-Britt Hult (citera gärna men ange källan)

Vad är dans? Att tänka med kroppen?

juli 18, 2011

– Vad är egentligen dans?
En reporter ställer frågan till den kände dansaren och koreografen Mats Ek i en intervju i TV4  i samband med att det nu är en fotoutställning på Dansmuseet i Stockholm om Mats Eks långa dansliv. Fotografen Lesley Leslie-Spinks har följt Mats Ek i 30 år och visar bilder.

Mats Ek svarar lite dröjande. Är inte säker på att det alls går att svara på.
– Jag tror inte att det går att fånga i ord, men jag ska försöka: Dans, i min form, är att tänka med kroppen.

Mats Eks svar fick mig att tänka vidare. Det är naturligtvis en himmelsvid skillnad emellan att dansa professionellt och i den form som Mats Ek gjort och den dans som vi som dansar pardans på amatörnivå dansar. Men ändå…? Är dans att tänka med kroppen?

Jag bollar frågan vidare till en pardansande vän:
– Är det inte precis tvärtom? Att man inte tänker när man dansar, att man liksom får slippa tänka, att kroppen ”bara dansar”?

Min dansande vän är klokare än jag och svarar:
– Ja, men är det inte just det som Mats Ek menar? Att du inte längre behöver tänka med huvudet när du dansar – utan att det är kroppen och kroppens språk som tar över?

Det låter rätt. Fast… här är måste det väl vara en skillnad mellan förare och följare när det gäller pardans. Föraren måste väl tänka mer, både med kropp och huvud, planera kommande turer? Men ändå…? Nog har alla vi som dansar pardans minnen av en rad magiska danstillfällen då båda liksom slutade tänka – i huvudet – och ”bara” dansade.  Kanske är det lite åt det hållet som Mats Ek menade. Tål att tänkas vidare på – mellan danserna.

© Eva-Britt Hult

Återigen om Bemötande. Tummen upp för Peter på Biltema.

juli 15, 2011

Åter är temat Bemötande. Jag inser att jag är extra känslig.  Men jag är inte ensam. Dagligen hör jag hur folk lämnat en affär – eller stannat – på grund av bemötandet. Respons på tidigare inlägg bekräftar detta. (Tack för all feed-back! Kommentera gärna också direkt efter bloggtexten – där den ligger under Senaste-nytt.)

Vetskapen om alla oss nolltolererare som finns därute i kundvärlden borde får alla service- och företagarpersoner att vara ständigt vässade och – ständigt vänliga! För lika trötta och långsinta (går Aldrig dit igen) som vi är när vi blir dåligt bemötta, lika överlyckliga blir vi när det motsatta händer. När någon är vänlig och kunnig och gärna ger det lilla extra.

Som häromdagen: Jag köpte en bärbar rostfri grill på Biltema i Örebro. Åkte till landet, packade upp, upptäckte med en suck att grillen skulle skruvas ihop på flera ställen. Jag hade trott den var helt ihopsatt, bara börja grilla. Men Ok, jag har satt ihop många Ikeamöbler i mitt liv. Nu gällde det att läsa bruksanvisning, få allt på plats innan gästerna kom. Men icke. Bruksanvisningen utgick från att alla vet skillnaden i tum på skruvar. Jag försökte i 20 minuter, packade sen ner allt igen. Det fick bli stekt istället för grillat. Åkte nästa dag tillbaka till Biltema och sa att: Här har vi ett problem – hur ska vi lösa det? Till er fina grill finns en bruksanvisning som bygger på att det finns en tum-skruv-expert i varje familj. Det finns det inte i min. Jag är akademiskt utbildad och har satt ihop Ikeamöbler utan problem, men på detta går jag bet.  Hur 17 kan man ha sådana bruksanvisningar!!!??? Grrr.

Unga kvinnan i kundservicedisken hade inget svar. Hon försökte också se vilken skruv som skulle hit och dit, utan resultat, sa sen att de monterar inte ihop grejer. Nej, det är möjligt sa jag, men något måste vi hitta på, för jag vill gärna ha grillen och så här kan det inte vara. Då ropade den unga damen i högtalaren att någon annan i personalen skulle komma till servicedisken. Och vips stod där en rar medelålders man med ett rart leende och sa att han kunde skruva ihop grillen bara jag inte behövde den direkt, för det hade inte tid till just då. Nä, det skulle dröja till min nästa grillomgång. Jag kunde vänta. Jag lämnade namn och mobilnummer. Nästa morgon ringde de från Biltema. Jag kunde hämta min ihopmonterade grill.  Så glad jag blev! Ett problem mindre i min lilla värld. Jag frågade efter namnet på den leende gode mannen, hälsade och tackade. Mannen heter Peter.

Istället för att skriva något ilsket om Biltemas omöjliga bruksanvisningar till fina prisvärda portabla grillar och oviljan att hjälpa mig, blir det nu 50-50. Biltema (Peter, och den unga kvinnan, som ju också gjorde sitt, genom att kalla på hjälp) fixade problemet. Fortfarande tycker jag dock att bruksanvisningen är en oförskämdhet mot en stor kundgrupp som vill ha det så enkelt som möjligt i tillvaron. (Vad ska man med en bruksanvisning till om den inte hjälper den som inget vet?) Instruktioner för redan invigda är en gåta. Men det orkar jag inte uppröras över just nu. Grillkolen i den nya grillen har precis rätt värme. Nya gäster är på väg och strax ska vi njuta av grillad halomi-ost. Och jag kommer att berätta min solskenshistoria för mina gäster om hur väl jag blev bemött och var.

© Eva-Britt Hult (citera gärna men ange källan)

Pardans. Och reflektioner om pedagogik.

juli 2, 2011

Att dansa pardans kan leda till reflektion om sånt som inte bara har med dans att göra. Olika danspartners lockar fram olika beteenden och känslor. På de få minuter som dansen varar kan man lära sig mycket om både det ena och andra.

Till exempel: Då och då dansar jag med en mycket duktig danskavaljer, A. A kan sina turer. Problemet är bara att A samtidigt som han dansar måste rätta sina damer om de inte dansar 100 procent ”rätt” enligt regelboken. Det här leder till att man som följare utan undantag gör ”fel” när man dansar med A. Just för man spänner sig så för att göra rätt. Man kan liksom inte bara ge sig hän i musik och dans. Samtidigt lär man sig förstås en del av A:s tillrättavisningar som man kanske har missat i kurs och dans tidigare.

Dansen med denne uppfostrande kavaljer A kan jämföras med dansen med kavaljer B som inte formmässigt dansar lika bra som A, men som har en smittande glädje. Trampar B eller jag fel så skrattar vi båda och dansar vidare, eller så stannar vi upp och funderar tillsammans på vad som blev fel eller hur turen kan hanteras bäst. B tycker också, till skillnad från A, att alla vi som är hans olika danspartners dansar bra och skulle vi nån gång trampa fel, så tar han hela ansvaret: han har inte varit en tillräckligt god danskavaljer.

Som vi dansande damer älskar kavaljerer som B som bollar allt tillbaka till sig själva, gärna med ett leende! Och som vi suckar över dem som liksom A ideligen ska undervisa (utan att vara danslärare – att danslärarna rättar är en annan sak) och lägger en snubbling eller ett felsteg på OSS!

Danser med A och B får mig att tänka på pedagogik och utveckling även utanför dansen. Vilka blir vi bättre tillsammans med i övriga livet? Vilka personer nära oss, i privatliv och arbetsliv, vill för väl eller vill inte alls väl utan vill bara hitta tillfällen till att glänsa själva med vad de kan? Och hur är jag själv i samspel med andra?  Hur skulle jag agera som förare i pardansen om jag visste hur man bäst ska göra för att det ska bli ”rätt”? Jag är inte helt säker på svaret. Det beror kanske på syftet. Om jag vill ta alla tillfällen i akt att både jag och den jag dansar med ska bli bättre, eller om det är dansglädjen ”i sig” som är det primära.

Med vänlig hälsning
Eva-Britt Hult