Socialförsäkringar och företagande.

april 22, 2012

En komplicerad fråga. Det vet alla företagare som varit kort- eller långtidssjuka.

Det vet också Försäkringskassans handläggare och beslutsfattare och alla politiker som under åren försökt sätta sig in i frågan, initierat utredningar och lagt olika lagförslag för att visa att något ändå är ”på gång”.

(Råd till både företagare och handläggare/beslutsfattare finns längst ner i detta inlägg.)

För även om det finns forskning som visar att företagare sällan är sjuka, kan vi förstås som alla andra drabbas av både det ena och andra oförutsedda vad gäller hälsa och kraft. Och som alla andra medborgare betalar vi skatt som finansierar våra gemensamma socialförsäkringar även om vi inte nyttjar dem så mycket.
 
För mig blev frågan aktuell igen nyligen då jag deltog i ett seminarium i Stockholm som Svenskt Näringsliv anordnat och där bland annat rapporten ”Socialförsäkring i förändring” presenterades. Man talade också om den parlamentariska socialförsäkringskommittén som har i uppdrag att se över de allmänna försäkringarna vid sjukdom och arbetslöshet.

I rapport och seminarium vinklades även frågan ur ett kvinnoföretags-perspektiv med hänvisning till fakta som visar att kvinnor i högre grad än män nyttjar de svenska socialförsäkringssystemen och att nuvarande – för företagare otrygga – system kanske gör att färre kvinnor tar steget till att satsa på företagande fullt ut.

Kanske det. Trygghetssystemet, i princip, utgår från att alla är anställda (med undantaget ”anställda av sig själva” om man har ett aktiebolag). Det kan räcka med att man vill vara föräldraledig så blir det komplicerat att räkna ut rätt ersättning till en företagare.

En företagares SGI (sjukpenninggrundande inkomst) bygger på tidigare inkomster och räknas väldigt olika beroende på vilken lön/uttag du ger dig själv, vilken företagsform du har, enskild firma eller aktiebolag, och hur länge du varit i gång i företaget.

Jag har själv skrivit om det här i flera av mina böcker och även debatterat frågan på andra vis under alla år som företagare. Nu ser jag med spänning fram emot vad den senaste utredningen kan komma fram till. Fast lite skeptisk är jag allt.

Fortfarande finns mycken okunskap om framför allt småföretagares villkor och vardag.

Medan fortsatta utredningar pågår, här är några av mina råd:
Till företagare:
– Kolla din SGI medan du är frisk och hur ditt val av företagsform, löneuttag/eget uttag påverkar den.

– Ha tålamod med handläggare och beslutsfattare som envisas med att kalla dig ”anställd” om du har AB-företag och företagare ”bara” om du har t ex Enskild firma. De har rätt regelverksmässigt, även om du retar upp dig.
– Om du har någon fråga om ditt speciella fall: ring minst tre olika personer, anteckna namn, datum, vad som sas osv. Ofta får du tre olika svar. Rätta dig efter det som passar bäst.
– Ta bara kontakt när du är utsövd, mätt och på tålmodigt humör. Undvik att konfrontera. Det leder ingenstans. Eller så blir allt bara värre.  Ödsla inte energi som du behöver till annat.

Till handläggare och beslutsfattare:
– Bjud in ett gäng företagare, friska och sjuka, och lyssna på hur de beskriver sin vardag, sina villkor, sin syn på bemötande och handläggande av Försäkringskassan, de lagar som finns osv och be dem komma med förslag på förbättringar och förenklingar. Företagare är problemlösare. De är dessutom helt service- och gott bemötande-inriktade (annars överlever de inte länge som företagare) och förväntar sig att bli bemötta på samma vis av representanter från t ex Försäkringskassan och sjukvården. Visst, lagar och regler måste ändras, men företagare kan stå ut med mycket om vi åtminstone blir någotsånär förstådda och hyfsat bemötta. (Jag har otaliga bevis på detta.)

– Lär er också att skilja på olika företagsformer i såväl möten med företagare som i den allmänna debatten. De märkliga turerna kring företagares karensdagar (först utökade, för en del, och sen snart igen tillbaka till kortade) är ett exempel på oförsvarlig – och ofattbar –  okunskap om just detta. (Näringsministrar borde veta bättre.)
©Eva-Britt Hult
(Inlägg om Företagande varvas med inlägg om Dans.)

Danspaus i föreläsningen gör alla glada!

mars 13, 2012

Ja, så ser det ut. På senare tid har jag börjat lägga in en danspaus i mina olika föreläsningar och utbildningar. Jag kör en enkel glad salsalåt och några enkla salsasteg. I bästa fall kan det till och med bli en snurr.

Deltagandet är givetvis frivilligt men det fantastiska är att hittills har alla, både män och kvinnor, yngre och äldre, hängt med! Alla har rest sig och alla har sett jätteglada och  entusiastiska ut när vi tillsammans börjar följa musiken. Stämningen i den aktuella salen höjs 500 %. Det är magiskt.

Jag är glad och stolt över att jag vågade prova detta inslag. Det är inte helt givet att be sina åhörare/kursdeltagare att resa sig och röra sig till musik om ämnet till exempel är Konsten att ta betalt. Lite mer hänger dansen ihop med ämnet när vi pratar om hur man ska hålla som företagare, kunna bevara balansen och inte bli för stressad i sitt tuffa företagarliv.

En inspiratör i detta har varit Maj-Lis Hellenius, professor och överläkare på Livsstilsmottagningen vid Hjärtkliniken på Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm, som jag lyssnat på några gånger och som visat i forskning hur alldeles så små steg av regelbunden rörelse kan ha avgörande betydelse för vår hälsa och livslängd. Senast jag lyssnade på Maj-Lis Hellenius levde hon som hon lär. Hon gjorde en paus mitt i sin föreläsning och bad oss i publiken att resa oss och göra några enkla stretchrörelser till musik.

Det fick mig att dansa i hennes fotspår. Efter att ha testat det några gånger och sett alla glada och energifyllda ansikten och duktiga dansare så kommer jag att fortsätta.

I förra Dansinlägget skrev jag att det var dags att lägga vårens danspussel och att jag  skulle återkomma om hur det blev efter alla avvägningar hit och dit.

Såhär blev det: Salsa i ”Evighetsgruppen” i Örebro på måndagar. Omöjligt att avstå från. Utöver den tänkte jag den här terminen att jag inte skulle binda mig för fler kurser utan istället öppna för att kunna åka till närmaste dansställe och bugga eller slinka in på annan dans när jag är på annan ort.

Men. Så har det tyvärr inte blivit – än. Vårens arbetsschema i övrigt har varit för tight. Fast jag vet att det är precis så man inte får säga eller tänka: att det inte finns plats för det som ger extra energi och glädje och nödvändigt nytank och nytänk. Jag säger ju till mina kursdeltagare att sådana inslag ska finnas där lika självklart som kundkontakt, försäljning, fakturering och så vidare.

Och så lever jag inte riktigt som jag lär… Men lite gör jag nu det ändå. När jag lägger in dansen direkt i föreläsningen. Dels hittar jag en väg och tid för lite extra dans, dels tror jag att mina kursdeltagare bättre kommer att minnas det jag säger om rörelsens och glädjens betydelse i arbetet genom att de själva varit med och skrattande rört sig till glad musik. Och säkert märkt att även hjärncellerna piggnat till av detta.

Dansa!
© Eva-Britt Hult
(Inlägg om Dans varvas med inlägg om Företagande.)

Du vet aldrig vad kunden är beredd att betala.

februari 21, 2012

Nja, kanske kan du ana eller lära dig att luska ut någelunda vad olika kunder är beredda att betala för det du erbjuder.

Min poäng är dock att du som företagare ska utgå från att du inte vet något om din kunds ekonomi och din kunds prioriteringar.

Det är bara att gå till dig själv. Erkänn att du har vissa saker i livet som får ”kosta vad det kosta vill”, bara det blir bra eller bara just det ingår.

Under alla år som jag har haft utbildningar i att sätta pris och ta betalt-frågor har jag mött många både blivande och erfarna företagare som säger ”nej, jag kan inte ta mer betalt för då blir det för dyrt för kunden”. Visst kan det vara så ibland. Särskilt om det du erbjuder är exakt likadant som det någon annan har och som den säljer till lägre pris än du gör.

Men även då… du kan inte veta…det kan finnas kunder som vill betala mer av alla möjliga skäl. Ett skäl kan vara att de helt enkelt tycker att det är roligare att handla av dig, även om du är dyrare. Ett annat är förstås att du är nån att lita på. De veta vad de får och vet att det blir som de vill ha det, kosta vad det kosta vill. Ett tredje skäl kan vara att för vissa kunder är det inte värt något om det inte är dyrt nog. Medan andra ser det som en sport att handla billigt.

Du vet aldrig. Även om du tror att du känner din kund väl och ni har gjort affärer förut. Folk kan ändra sig, ha olika dagsformer, fått ärva, vunnit på lotto, fått nya projektpengar och så vidare. Och det omvända kan förstås också hända: att den som ser rik ut och verkar ha eller ha haft pengar inte längre har det eller plötsligt fått andra prioriteringar. Glöm inte det. Det är som med livet i övrigt: ta aldrig något för givet.

Eva-Britt Hult
(Inlägg om Företagande varvas med inlägg om Dans.)

 

Dags att lägga vårens danspussel!

februari 2, 2012

Stora frågor att ta ställning till. Hur mycket ska och kan jag satsa i tid och pengar på fortsatta danskurser och hur mycket utrymme ska jag ge till den ”fria”  dansen på dansställen där jag inte behöver låsa upp mig i förväg?

Och när jag väljer kurser: ska jag fortsätta förkovra mig i de danser jag redan kan hyfsat, återuppta någon av de danser som legat i träda ett tag eller rentav satsa på att lära mig en helt ny dans!?

Så här i början på en ny termin lär jag dela denna beslutsvånda med många: dansare och icke-dansare. Det är bara att öppna alla kurskataloger. I vilket intresse man än har: ska man fördjupa sig, bredda sig, förnya sig, vara mer flexibel eller hålla sig till mer struktur?

När jag funderar över mitt dansschema våren 2012 inser jag att det finns en annan viktig faktor, förutom de ovan nämnda, när det gäller att välja och pussla ihop. Nämligen vilka som jag ska dela danserna med, meddansare och danskavaljerer. När det gäller kurser spelar förstås också läraren en avgörande roll: kan hon eller han entusiasmera och lära ut på ett roligt och energigivande vis?

När jag tänker på mina kurskamrater i den kubanska salsan, vi i den så kallade ”Evighetsgruppen”, hos Patricksalsa, vi som passerat ett antal kurser och som följts åt ganska många terminer nu, då blir det enkelt att lägga första pussel biten. Jag vill absolut fortsätta vara en del av den gruppen.

Måndagskvällarna är spikade. I Evighetsgruppen dansar vi kubansk salsa med turer både i grupp och par och även Rueda, den oslagbart roliga ringdansen.  Och vi har entusiasmerande lärare.

Men sen då …?  Vill jag ha ännu mer Rueda – i en specialkurs? Eller kanske ett kvällspass Zumba för att hänga på dans- och rörelseglädjen i en stor grupp, till både salsamusik och andra latinorytmer.

Medan jag funderar vidare sätter jag på en Tangoskiva. Åhh…. Just den skivan där det blandas så fint: tangovals, snabb milonga, mer långsam tango… Inte kan eller ska jag väl släppa tangon helt? Jag har ändå gått en hel del kurser även där. Men tangon kan man inte bara ha som en del i pusslet. Tangon kräver mer eller mindre ett totalt engagemang, på bekostnad av andra danser. Suck igen: ska jag aldrig mer dansa efter den ljuvliga tangomusik som jag hör och där jag ser i mitt inre hur lätt och fint jag dansar med någon duktig förare.

Även här kommer den sociala pusselbiten in. Är man borta från en dansgrupp eller slutar gå på vissa dansställen en tid, är risken att när man väl dyker upp igen att man är lite ”utanför” och kan ha en viss väg att vandra in i gemenskapen.  Det är vanlig enkel gruppmekanik.    

När jag tänker på den sociala pusselbiten tänker jag också på hur olika kulturer som finns i de olika danserna. Salsan drar till sig en slags människor. Dansbandsbanorna en annan. Tangon en annan. I en lång rad undergrupper. Vilken kultur känner jag mig mest hemma med? Vilken vill jag kopplas ihop med? Svaret är enkelt.  Jag känner mig som, och vill fortsätta vara, del i många danskulturer.

Men nu måste jag bestämma mig.  Kurserna startar dessa veckor.

Nästa gång jag skriver om dans berättar jag om hur det gick med vårens danspussel.
 
Dansa!
© Eva-Britt Hult 
(Inlägg om Dans varvas med inlägg om Företagande.)

Nytt år, bra avstamp för PEST!

januari 10, 2012

Alla företagare bör regelbundet göra en PEST-analys. Den utgår från fyra faktorer som på något sätt påverkar ditt företag och är viktiga för företagets existens på marknaden. Det är de Politiska, Ekonomiska, Sociokulturella och Tekniska faktorerna.

Januari är en perfekt tid för att göra en PEST-analys. Det blir ett bra avstamp, ett scenario att utgå från när du gör årets utvecklingsplan för ditt företag. Fram med papper och penna!

Fundera över och skriv ner hur ditt företags vardag och utveckling påverkas av PEST-faktorerna:
Politiska: Miljö- skatte- och handelsregler, arbetsmarknadspolitik, politisk stabilitet.
Ekonomiska: Tillväxt, konjunktur, räntesituation, arbetslöshetsstöd, valuta.
– Sociokulturella: Ålder, kön, yrke, inkomstfördelning och andra demografiska variabler, social och geografisk rörlighet, fritid, trender, inställning till eget företagande.
– Tekniska: Infrastruktur, informationsteknik, försäkringssituation, innovativitet.

PEST-analysen är ett av många verktyg som du kan hitta i vår bok Konsten att öka lönsamheten, som är en genomgång av det mesta i ett företag. 12 ovärderliga och lättlästa kapitel, där jag också puttat in tre levande företagare som tillsammans arbetar med att utveckla sina företag och som alla tre har olika infallsvinklar att brottas med och bidra med.

PEST-faktorerna kan vara svåra att påverka, men du måste ändå känna till och förhålla dig till dem. Annat i ditt företagande kan du påverka mer själv. Det återkommer jag till i framtida inlägg.    

Eva-Britt Hult
(Inlägg om Företagande varvas med inlägg om Dans.)

Dansa! Svenska ringdanser, lika de kubanska.

december 22, 2011

När jag snurrar runt i Räven raskar över isen,  gråter som Grin-Olle, niger ”som flickorna” eller visar hur jag spelar ”basfiol och flöjt”, inser jag plötsligt att det här är ju precis som i den kubanska ruedan, min älsklingsdans som jag skrev om i förra dansinlägget! (Även om förstås musiken är helt olik.)

I en dansring tillsammans tar man en vardagsbild som alla känner igen och gör en dansstur av det! I Räven raskar över isen finns hur mycket utrymme som helst för att låta sig inspireras och hitta på fler och fler turer. Det blir skratt och igenkännande och alla-kan-vara-med- effekten, precis som i den kubanska ruedan.  

Kanske finns det liknande ringdanser runt om i världen och i andra kulturer? Så borde det vara. Det får jag forska vidare på. Tillsvidare nöjer jag mig med att njuta av de svenska ringdanserna, ta alla tillfällen i akt till dans, dansgemenskap och dansglädje. Stora som små:  Skynda på, skynda på – för nu ska karusellen gå!

God Jul och Gott Nytt År!
Dansa!
© Eva-Britt Hult 
(Inlägg om Dans varvas med inlägg om Företagande.)

Hur gamla pappa spelade rollen av ivriga kunder

december 8, 2011

– och höjde status på våra nystartade företag!

Nu kan det avslöjas. Hur min kollega Liv Ohlson och jag tog till tricks för att verka mer uppbokade än vi var när vi startade våra tjänsteföretag. Ta det som en julklapp: ett trick, lätt att kopiera.

Så här var det: Efter att vi startat eget, som konsulter, med ”kontor i köket” och skrivit boken Första året som företagare, bjöd vi in nyckelpersoner till mitt kontorskök. Folk som arbetade med företagsfrågor. Tanken var att vi på så vis skulle få följduppdrag utifrån allt fantastiskt som vi skrivit i boken.

Vi bjöd in efter en plan. Och lunchen skulle vara hemmagjord. Jag hade ett säkert recept på god fiskgratäng. Den lagade jag till alla. Eftersom de inbjöds en efter en visste de inte det. (Vi bedömde risken som liten att de skulle träffas och prata om vår mat och upptäcka att vi inte vara så kreativa som vi ville framstå.)

Efter några luncher märkte vi dock att flera av de män (det var nästan bara män som arbetade med företagsfrågor på högre nivå, på den tiden) som vi inbjudit för att berätta om ”en ny tids företagande” inte riktigt verkade förstå vår affärsidé och hur man skulle kunna tjäna pengar och framstå som tillräckligt seriös när man ”bara” hade kontor i köket.

Så när det var dags för regionchefen på en företagarorganisation att äta gratäng i mitt flexibla kök, hade jag avtalat med min gamla pappa att han skulle ringa med jämna mellanrum för att vi skulle skapa en bild av att det var ivriga kunder som ringde. Det skulle få regionchefen att förstå att vi låg helt rätt i tid och att efterfrågan på vårt kunnande var enorm. Frågan var bara vilken företagsfrämjande organisation som först skulle inse detta och engagera oss i en landsomfattande välbetald turné eller något liknande.

Vi satte oss till bords. Då ringde telefonen. Jag bad om ursäkt. Det här var före mobiltelefonernas tid så jag fick resa mig och gå in i hallen. I andra änden var pappa: ”Hallå, hallå! Blir det bra såhär? Behöver jag säga något mer? Ska jag ringa om 8 minuter igen, som vi sa?” Och jag svarade, högt och tydligt så att regionchefen skulle höra: ”Ja, det stämmer!  Det är vi som skrivit boken om företagande. Nämen så roligt! När skulle det i så fall vara? Hm… nja, jag vet inte riktigt om vi får in det i almanackan… jag måste höra med min kollega, och be att få återkomma… vilket telefonnummer kan jag ringa? Ok. Och du hette? Bra!  Vi hör av oss så snart som möjligt. Tack för att du ringde!”

På med luren innan pappa hann säga något mer. Tillbaka till gratängbordet. Ny ursäkt till regionchefen: ”Det är helt otroligt vad det ringer. Vi verkar ha träffat helt rätt i vårt sätt att berätta om nyföretagande! Smakade det bra? Så roligt! Ta lite mer vet ja!” (Liv och jag åt mindre för varje nytt lunchmöte. Vi hade tröttnat på gratängen, hur god den än var.)

Exakt 8 minuter senare ringde pappa igen. Samma slags samtal, med lite variation. Ny ursäkt till regionchefen: ”Jag är verkligen ledsen att vi blir störda såhär, men du vet hur det är. En företagare måste alltid finnas till hands. Man vet aldrig vilka kunder som ringer, eller hur?”

Vid tredje samtalet sa regionchefen, imponerad, att det var otroligt vad vi var eftersökta: tre samtal på så kort tid! Liv och jag bytte glada blickar och hoppades på stort uppdrag.

Telefonen ringde en fjärde gång. Nu lät pappa trött. ”Har det gått bra? Hur många gånger mer ska jag ringa? Ska jag vänta lite längre till nästa samtal? Jag börjar bli hungrig. Det är lunchtid och jag har inte fått något i mig, jag sitter ju bara och ringer och passar klockan.”

Jag svarade: ”Det låter jättebra! Då är det klart! Vi säger så. Jag hör av mig mer senare i eftermiddag. Tack så länge!”

Tillbaka till lunchbordet sa jag till regionchefen att det var en kund som bara bekräftade att ett uppdrag nu var i hamn. Sen sa jag också att jag nu drog ur jacket (som sagt: det här var före mobilernas och de sladdlösa telefonernas tid), så att vi inte skulle bli störda mer utan kunde höra vilket intresse som fanns av våra kunskaper och tjänster.

Vad jag vill minnas var det så vi inledde ett väldigt spännande och konstruktivt samarbete med den företagarorganisationen som sen fortsatte till och från under många år.

Pappa fick som tack för hjälpen en extra god fiskgratäng. Det var han jättenöjd med. Ändå bad han att få slippa liknande uppdrag i framtiden. Så vi fick ta in andra närstående i andra trickiga marknadsföringsevent senare. Men det är helt andra historier.

© Eva-Britt Hult (citera gärna men ange källan)
(Inlägg om Företagande varvas med inlägg om Dans.)

 

Min favoritdans nu är Rueda de Casino

november 29, 2011

 – den kubanska ringdansen där man byter partner och turer hela tiden i mer eller mindre snabbt tempo. Till salsamusik. Och där ”alla kan vara med”.  Och är med. Gammal och ung.

Och fast man dansar i par i själva turen gör det inget om det är några fler kvinnor eller några fler män med. Man kan alltid ”stå emellan” i ringen. Eftersom vi byter partner och turer hela tiden så dröjer det bara en kort tur och så har man en partner igen och dansar vidare.

Varför Ruedan är min favoritdans just nu beror på flera saker.  Först och främst är det väldigt mycket dansglädje och skratt – med ett gäng personer som alla tycker det är lika roligt. Musiken är entusiasmerande. Ingen behöver fundera på vem den ska bjuda upp (alla är med).

Ingen behöver heller dansa för länge med någon som man inte vill dansa med (man hinner bara en tur, sen kommer förhoppningsvis en partner som dansar bättre eller- som tar det lättare: typ, blir det fel så skrattar vi och tänker att snart har vi en chans till – och då kan det bli bättre!).

Det är roligt att alla generationer är med. Jag hör förstås till de äldre. Men – det är fler än jag som håller sig unga genom den här dansen och de yngre verkar tycka det är roligt att även äldre är med: jag föreställer mig att det ger framtidshopp även för dem: de kan dansa ännu många år.

Dessutom är dansturernas namn och utförande miniberättelser om livet och ständigt fylls det på. Vad som helst kan göras till en rueda-tur. Vanligast är kanske att man skojar om könsroller och familjen, men det kan också handla om hur man åker skridskor, hur man vinglar som berusad, hur man har ihjäl en mygga med en klapp osv osv.

För den som vill veta och se mer:  Googla på Rueda de Casino och se på Youtube. För den som vill hänga på och dansa och lära sig kan jag rekommendera Cumbe, www.cumbe.se, och Salsaakademin, www.salsaakademin.se  i Stockholm. Det finns säkert fler ställen där, men det är de jag dansat på och gillat. Och i Örebro-trakten, och även i Stockholm ibland, finns Patrick Ehlerts kurser och praktikor, www.patricksalsa.com (det är Patrick som jag dansar med på bilden Startsidan). 

Dansa!
© Eva-Britt Hult
(Inlägg om Dans varvas med inlägg om Företagande.)

Varför vill du bli företagare?

november 18, 2011

Carema och annat vårdföretagande debatteras hett. Människor har inte fått den vård de har rätt till medan vårdföretagarna tjänat stora pengar.

Debatten lär fortsätta. Förutom alla känslor och frågor som den senaste tidens händelser väcker, aktualiserar den kärnfrågan i allt företagande: Varför människor vill bli företagare.      

Till alla som drömmer om, planerar att bli eller redan är företagare brukar jag i utbildning och rådgivning alltid säga att var och en regelbundet ska ställa sig frågan Varför. Varför vill du bli eller fortsätta vara företagare?  Det är svaret på den frågan som är drivkraften: det är din motor och din kompass, det som ska bära dig genom regn och solsken. Den dagen du känner att du inte får ihop drivkraft och verklighet kan det vara dags att ta ut ny färdriktning. Om det är möjligt.

Svaren på frågan Varför du vill bli eller fortsätta vara företagare varierar förstås väldeliga. Några vill bli företagare för att känna mer frihet i sitt liv. Några har en idé som bara måste ut till omvärlden. Några ser i företagandet en väg att tjäna mer pengar. Några vill hellre försöka vara företagare än att inte ha något arbete alls. Och så vidare.

Till företagare i Carema och i andra vårdföretag är det mer aktuellt än någonsin att ställa  kärnfrågan: Varför vill du bli (vård)företagare?

Genom åren har jag mött massor av människor som drömt om att bli vårdföretagare och/eller blivit det av det enkla skälet att de vill förbättra vården och höja kvalitén på sitt personliga vis, nästan alltid för att de under många år sett vad som kunde göras bättre.

Jag har därför sett väldigt positivt på uppmuntran av ett sådant företagande. Idag vet jag att finns många fler svar på frågan om Varför vill du bli (vård)företagare. Men jag vet också att många, många fortfarande drömmer om att få starta ett eget vårdföretag med brukarens och personalens bästa i fokus.

Jag tänker att i den bästa av världar medför hela ”Carema-debatten” att större vikt läggs vid frågan om Varför någon vill bli/är/ska fortsätta vara företagare. I regelsystem, upphandling, uppföljning, tillsyn och annat.     

© Eva-Britt Hult (citera gärna men ange källan)

Lästips i ”Varför”-frågor: Elisabeth Sundin, Malin Tillmar och Monica Renstig, Varför ska kvinnor starta företag inom vård och omsorg? Tillväxtverket 2010.
Inga-Lisa Sangregorio, Varför ska kvinnor starta företag? Uppdaterad ny upplaga, Tillväxtverket 2011. (Kan beställas kostnadsfritt.)
Eva-Britt Hult, Småföretagare – Varför? (Dåvarande Konsultförlaget i Uppsala AB, 1996). Slutsåld, kan lånas på bibliotek och ev köpas på nätet.

Alla har rätt att dansa. Att röra sig till musik är ett behov hos människan.

november 6, 2011

Så sa flamencons mästare, Antonio Gades, i ett TV-program om honom som visades på TV2:s danstemakväll, lördagen 5 november och som kan ses på SVT-Play fram till 5 december. (Se den!)

För alla oss som älskar att dansa och känner behov av att röra sig till musik, är det lätt att hålla med Gades. Men finns verkligen behovet hos alla?  Varför vill då inte alla dansa? Hitta sin särskilda dans i sitt särskilda sammanhang.

Antonio Gades var en gudabenådad flamencodansare. I TV-programmet om honom sades att han var den allra bästa. Jag tänker att folk som är gudabenådade och har en så stor drivkraft och ett nästan tvingande behov av att leva sin talang inte kan jämföras med oss vanliga dödliga.

Behovet av att dansa och röra sig till musik finns säkert, som så många andra behov och talanger, i olika starka doser hos olika människor.  Det vore spännande att veta hur många procent dansbehov som finns i ens blod.  Och om procenten ökar ju mer man dansar! Vilket jag är övertygad om att den gör.

När jag ser Gades och hans meddansare dansa flamenco av högsta klass, påminns jag om en flamencouppvisning i ett tält på Kulturfestivalen i Stockholm i somras. Några unga kvinnor dansade flamenco för barn som satt samlade i ring. Barnen uppmanades efter en stund att dansa med. Bara några av barnen var modiga nog att ställa sig upp och prova att dansa flamenco.  Ingen av oss som var där lär glömma synen av en liten flicka, max 2 år, med hängande blöjbak, som med stor hängivenhet gav sig i kast med flamencon, dansade så likt det bara gick och helt i takt med flamencomusiken.  Det såg ut som även föräldrarna var överraskade.

Att den lilla flickan har ett stort behov av att dansa (framtida flamencodansare?), står utom allt tvivel. Men alla de andra barnen? Hade alla där ett behov av att dansa? Hur mycket mer uppmuntran hade behövts för att locka fram det behovet?

Antonio Gades berättar i TV-programmet om vikten, och lyckan, av att hitta en god lärare. Han säger också, fast han var världsbäst:  ”Jag kommer att gå i lära tills jag dör – alla borde göra det.”

Jag vet inte om alla har behov av att dansa. Och alla kan förstås inte dansa som Antonio Gades (som även framhöll vikten av arbete, arbete, arbete för att komma någonstans.) Men känner man att man har dansbehovet, så varför inte dansa på, dansa mer, hitta bra lärare och ”gå i lära tills jag dör”?

I kommande inlägg ska jag skriva mer om behovet av dans och att gå i lära i dans.      

Dansa!
© Eva-Britt Hult 
(Inlägg om Dans varvas med inlägg om Företagande.)