Stängt eller vikarie? Det är frågan.

augusti 13, 2013

Företagande handlar om relationer och förtroende. Det är inte säkert att kunderna nöjer sig med en vikarie när företagaren, caféägaren eller klädhandlaren, har semester men ändå inte vill stänga helt. 

Nyligen skrev jag om hur svårt det var att förstå de serviceföretagare som stänger en hel månad, även om det är i juli. Är det stängt på ett ställe är risken stor att kunderna går någon annanstans – och sen stannar där.   

Nu har jag fått nya tankar.

Jag fann att ett av stamställena för mitt skrivarbete och näringsintag – det som ligger lite längre bort, men har världens bästa mackor och världens bästa bemötande – hade juliöppet. Om än med begränsade tider. Jag visste väl det! Det här var företagare att lita på!

Men… istället för det fantastiska par som alltid är på plats, höll två vikarier ställningarna medan det hårt arbetande företagarparet hade tagit två semesterveckor.

Jag unnar verkligen företagarparet sin ledighet. De startar matstället tidigt varje dag, har toppenkvalitet i allt, inklusive sättet de tar emot sina kunder. De sliter. 

Men… nu när vikarierna hade hand om allt var det inte riktigt samma smak på smörgåsen. Inte ens kaffet smakade likadant, fast det gjordes i samma automat! Bemötandet var fint på många vis, men… inte heller det var helt ”rätt” och ”som vanligt”…

Herregud! Är jag SÅ känslig? Tydligen. Jag fick tänka om: Är det bättre att de ”riktiga” företagarna stänger helt än att de har sitt företag öppet – med vikarier?

Jag inser förstås att frågan även handlar om vilken bransch det är, hur konkurrensen ser ut – och om merparterna av kunderna också är lediga under en hel sommarmånad.

Nu är alla de företagare som jag saknat och suckat över tillbaka.

Och jag får lite svar på min egen fråga. För jag märker att jag nu raskt går till företagarparet som bara tog två veckors ledighet och ändå försökte med vikarie, medan jag väntar med att uppsöka dem som stängde helt en månad…

Det är säkert ett primitivt beteende. Men det är ändå ett tydligt beteende.

Och det kan väl inte bara vara jag som reagerar så primitivt. Eller?

©Eva-Britt Hult
(Alla tidigare inlägg finns samlade under fliken Blogg på Startsidan.)

Stockholm. Sommartider. Jag går förbi två av mina närliggande favoritkaféer och läser att de har semesterstängt hela juli!

juli 12, 2013

Semesterstängt som serviceföretagare! Den ena är en uteservering vid havet. Jag läser skylten om och om igen. För mig är det fullständigt obegripligt. Semesterstängt. Hur tänker dom!?

Mitt promenadsällskap som bott längre i Stockholm än jag, säger att de två kaféägarna säkert vet vad de gör: stockholmare försvinner på sommaren. Det är ingen högsäsong för lite mer undanskymda kaféer.

Så är det kanske. Och det är säkert bra att även hårt arbetande serviceföretagare får lite semester. Men en hel månad! Hur vågar de tro att gästerna sen kommer tillbaka? Vad säger stamgästerna? Är de också borta en hel månad? Jag är det inte!

Jag tänker på mina föräldrar som på 1940-talet drev lunchrestaurangen Kungsörsbaren i Kungsör. De hade sina stamgäster. De hade öppet varje dag. Efter tre hårda arbetsår skulle de unna sig en semestervecka vid farmors sköna sommarställe vid ostkusten. En vecka.

När en av stamkunderna, en ensamboende man, som åt av mina föräldrars goda mat varje dag,  fick höra om detta blev han mycket upprörd och sa till dem på fullaste allvar: ”Ska ni vara borta en hel vecka! Hur har ni tänkt att jag ska överleva då, om jag får fråga? Utan mat!?”

De stängde sin bar ändå. Åkte bort en vecka. Men jag vet att de hade svårt att koppla av och inte tänka på sina kunder och sitt företag. Jag minns inte om de har berättat om den upprörde stamkunden fanns kvar när de kom tillbaka. Men det gjorde han säkert. Kungsörsbaren var det enda matstället på orten. På den tiden.

Nu är det andra tider. Nu kan en serviceföretagare ta en månad ledigt. Men det är också andra tider så tillvida att det finns flera ställen kvar, som inte stänger. Dit både stamkunder och andra presumtiva nya kunder kan söka sig – och stanna!

Från att alltid ha stått på mina föräldrars sida när de berättade historien om stamkunden som inte ens unnade dem en enda semestervecka på flera år, märker jag att jag lite bytt sida… Jag förstår mannen.     

Och jag har redan börjat kolla på andra trevliga kaféer i närtrakterna. Som är mer att lita på.   

©Eva-Britt Hult
(Inlägg om Företagande varvas med inlägg om Dans.
Alla tidigare inlägg finns samlade under fliken Blogg på Startsidan.)

Dansglädje! Påfyllning av energi! Tangofestival och Salsadans ute!

juni 13, 2013

Mina batterier fylls på av dans – och möten med andra som gläds av dans.

Alla som har ett specialintresse och möjlighet att leva ut sin passion, vet vad jag talar om.

Den sista tiden har mina batterier fyllts på extra mycket genom speciellt två stora danshändelser.

Stockholm, Sweden International Queer Tango Festival 8 th edition 24-26 May 2013 – och Salsaakademins Ruedadans ute i Vasaparken i Stockholm, på söndagar, som startat för sommaren 2013. http://www.queertango.se/qtf2013/sv/index.asp http://salsaakademien.se/

I tangofestivalen möttes folk från hela världen som vill dansa tango och som lika gärna är förare som följare. Folk som blir glada över att se varandra, dansa med varandra, lära av varandra. Det är roller i rörelse med inspiration från Tangoverkstans Charlotte Rivero med flera.

I Rueda-dansen blir det också mycken extra delad glädje när dansen flyttas ut till en allmän park.

Vi dansar omgivna av grönska och folk som söndagspromenerar förbi. Den delade glädjen från alla som dansar i alla roliga turer smittar av sig. Folk stannar upp, tittar på och ser glada ut.

Senaste dansen i söndags 9 juni, var det dansläraren Patrick Ehlert som bidrog till att dansglädjen var på topp. (Samme Patrick som jag dansar med på en av de rullande bilderna här på hemsidan.)

Självklart fylls mina batterier på även av andra saker i mitt liv och i mitt arbete.

Men jag är övertygad om att jag både blir en bättre företagare och en bättre medmänniska för att jag  dansar. För att jag praktiserar min passion.

Jag blir gladare rent allmänt och förhoppningsvis blir jag även bättre på att
samspela i glädje.

Och det är väl det som både arbete och annat vardagsliv handlar om? Ja, hela
livet.

Finna glädje. Uppleva glädje. Dela glädje. Både här och där.

Dansa!
© Eva-Britt Hult
(Inlägg om Dans varvas med inlägg om Företagande.
Alla tidigare inlägg finns samlade under fliken Blogg på Startsidan.)

Slasher/Kombinatör/Mångsysslare.

maj 16, 2013

Vi som är mångsysslare kan behöva ha flera olika visitkort att dela ut beroende på vem vi möter och var vi befinner oss.

Eller så har vi bara ett visitkort där våra olika yrken och utbildningar är uppräknade med ett slash(/)tecken emellan. Då kan vi sammanfattande kalla oss just: slasher.

Mer om hur ordet slasher uppstod och om kreativiteten i mångsyssleriet finns att läsa i en ny artikel som publicerats i flera stora tidningar genom TT Spektra, skriven av Anna Björe. I den artikeln är jag intervjuad och ger även några tips till kombinatörer, de som både är anställda och företagare på samma gång eller i olika perioder i livet. Se artikeln http://hd.se/ekonomi/2013/05/10/vinster-med-att-ha-manga-jobb/

I tider då många människor inte har något (löne)arbete alls kan det ses som en lyx att det finns vissa av oss som till och med har flera (löne/faktura)arbeten samtidigt.

Men hur vi tillsammans ska fördela olika arbeten så att ”alla kan vara med” och hur den framtida arbetsmarknaden skulle kunna se ut, det kräver ett eget, längre, utrymme. Jag återkommer gärna med tankar och visioner även om detta.

Tills vidare funderar jag på hur det skulle kännas att kalla sig slasher. Hur omgivning, läsare och kunder skulle uppfatta begreppet. Som något kreativt eller som något förvirrande? Typ: ”Ok, slasher. Men vad gör och kan du egentligen?”

Fast sen inser jag ju att vad jag än kallar mig för numera så är jag redan där: i mångsyssleriet. På en väg som jag väljer att se som kreativ och som jag hoppas och tror att kunder och läsare ser på samma vis. Många bottnar och infallssvinklar berikar.

Stolt slasher. Gärna det.

©Eva-Britt Hult
(Inlägg om Företagande varvas med inlägg om Dans.
Alla tidigare inlägg finns samlade under fliken Blogg på Startsidan.)

 

Dansen lär. Dansen ställer frågor. Vem är du? Vem är jag?

april 26, 2013

Tangodansaren och dansläraren Charlotte Rivero leder kursen ”Dansa dig i form” Vi tränar balans för att bli bättre dansare. Framför allt tränar vi samspel (www.tangoverkstan.se).

Två och två. Ibland dansar vi med någon av motsatt kön, ibland med någon av samma kön.
För Charlotte spelar det ingen roll. Samspelet är det viktiga, inte vilket kön vår danspartner har. Någon för. En annan följer. Vi är fria att byta. Eller åtminstone prova att byta.

Jag står med en annan kvinna framför mig. Vi håller i varandra. Vi blundar och lyssnar in tangomusiken. Någon av oss ska ta ett beslut att vilja börja föra och tydligt skicka ut en energi som gör att den andra kan ta sitt lika tydliga beslut – att följa.

Ganska snart känner jag hur min partner beslutsamt tar kommandot. Jag följer med. Efter en stunds dans som följare tar jag beslutet att ta över förarrollen. Min danspartner uppfattar mina signaler. Jag för. Hon följer. Det känns bra och samspelat. 

Men bara under några korta steg! Sen tar min danspartner över förarrollen igen! Ännu mer bestämt nu. Enväldigt, tycks det mig. Jag blir så överraskad att jag inte kommer mig för att göra annat än att ”snällt” följa igen. Men jag märker att den här gången följer jag med ett visst motstånd, en slags ”passiv aggressivitet”. Det är inte kul längre. Det är inget samspel. Någon ”bara” bestämmer, en annan (jag) backar.

Varför backar jag? Har jag något val? Det är ju bara en dans. Ingen kamp om vem som är starkast – eller – är det? Är jag kanske bara en otydlig och ”feg” person, som inte tar för mig på ett balanserat ”normalt” sätt? Och min bestämda danspartner: bestämmer hon så här över andra också, eller är det bara jag som inbjuder till detta? Och på vilket sätt kan jag hantera och klokt hitta nya spår för både henne och mig i vårt samspel. Vari ligger mitt ansvar? Övertolkar jag?

En stund senare byter vi partners. En annan kvinna står framför mig. Jag är nu jag osäker på mig själv både som förare och följare. Men på bara några sekunder är jag lugnad. Jag möter en partner där jag direkt känner att vi kan samspela på lika villkor. Jag minns inte vem som började föra eller följa, eller hur ofta vi bytte roller. Jag minns bara musik, rörelse, inlevelse, respekt, öppenhet, varsamhet, glädje, lekfullhet, sekunder och evighet.

Och jag hoppas att min första danspartner också hittade någon där samspelet dem emellan var lika självklart.

Och jag tänker: en sån tur att jag fick dansa med båda dessa danspartners. Där samspelet gav så mycket att tänka vidare på och förhoppningsvis lära sig av.

Dansen lär. Dansen ställer frågor.      

Dansa!
© Eva-Britt Hult
(Inlägg om Dans varvas med inlägg om Företagande.
Alla tidigare inlägg finns samlade under fliken Blogg på Startsidan.)

Ett tredje steg – som företagare? Eller författare?

april 11, 2013

I en ny bok av Elisabeth Solin som heter just Tredje steget intervjuas 17 experter och 14 privatpersoner om en ny fas i livet vid 60+.

Jag är en av experterna som intervjuas i Elisabeths bok, i min egenskap av företagskonsult och inte minst för att jag under senare år har mött så många 60 + som både funderar på och som verkligen har tagit nya steg i livet genom att starta företag. Efter att de har lämnat sin fasta anställning och de nu kommer att ha en viss ekonomisk grundtrygghet i form av pension.

Det kan vara en konstintresserad löneassistent som efter 30 år i kommunen äntligen öppnar ett eget galleri. 

Eller så registrerar någon ett företag vid fyllda 67 år, för att då och då kunna arbeta på uppdrag hos sin tidigare arbetsgivare, som på grund av nuvarande pensionsregler inte längre kan ha anställda kvar efter 67 år.

Möjligheterna och vägarna är många. Det framgår också tydligt av Elisabeths spännande intervjuer med alla privatpersoner i boken. Man lämnar något för att ta ett steg till något annat. Och ibland är det tredje steget ett steg in företagarlivet.

Eller så använder man 60+-tiden till att som företagaren Elisabeth ta nya steg in i författarlivet, där hon redan tidigare klivit in.

Yngre och äldre: Läs och låt er inspireras! (Se www.solin.se/mindshop).
        

©Eva-Britt Hult
(Inlägg om Företagande varvas med inlägg om Dans.
Alla tidigare inlägg finns samlade under fliken Blogg på Startsidan.)

Möte med näringsminister och klok landshövding

februari 2, 2013

Nyligen deltog jag i en paneldebatt med bl a näringsminister Annie Lööf och landshövdingen i Stockholms län, Chris Heister.

Det var vid en konferens för företagarkvinnor i Waxholm. Många entusiastiska
skärgårdsföretagare deltog.

Näringsministern lyfte fram vikten av att fler kvinnor startar företag och att det sen också är bra om dessa företag växer genom att anställa och på det viset bidrar till ännu fler jobb.

Så säger en näringsminister alltid.

Landshövdingen uttryckte sig friare och bredare.  Bland annat spann hon vidare på mina tidigare debattinlägg; om vikten av att lyfta fram kombinatörer, företagare som är både anställda och företagare på samma gång, för att de alls ska få ihop företaget – och livet.

Kombinatörer bär upp skärgård och annan landsbygd. Det ska de äras för och inte alltid behöva höra att det bästa är om de tar steget från att vara deltidsföretagare till att bli ”riktiga” företagare på heltid. Och därmed fylla på företagarstatistiken.

Varvandet mellan olika arbetsformer för att dra in pengar – att vara mångsysslare – kan vara gott nog, ja till och med riktigt gott.

Och visst: jag tyckte förstås att landshövding Chris Heister var särskilt klok i paneldebatten och även i samtal efteråt för att hon helt enkelt ”tyckte som jag”! 🙂

Men det märktes också att hennes syn på kombinatörer var äkta. Hon kunde berätta att hon själv är uppvuxen i skärgården och därmed vet hur många olika försörjningsvägar behövs.

Jag drömmer om den dag då vi får höra även ministrar och fler ledande företags-förespråkare bredda bilden av god företagsamhet.

I övrigt var mötet med alla fantastiska skärgårdsföretagarkvinnor på Waxholmskonferensen härligt inspirerande. Absolut en av förra årets höjdpunkter i mitt företagsarbete. 

©Eva-Britt Hult
(Inlägg om Företagande varvas med inlägg om Dans.)

Föra eller följa? Jag lär mig göra båda!

februari 2, 2013

Aldrig hade jag trott att jag skulle kunna dansa som förare i en pardans. Även om jag ofta har önskat att jag kunde.

Jag har tänkt att om jag skulle få leva om mitt liv eller om jag bara var lite yngre så skulle jag lära mig att dansa även som förare. Framför allt i kubansk salsa och argentinsk tango; två av mina favoritdanser.

Det skulle kännas så fritt, att enkelt kunna växla.

Med beundran har jag sett på de kvinnor som kan. De behöver aldrig tänka på om det är fler män eller kvinnor när de är på dans. De anpassar sig bara efter den aktuella danssituationen.

Ok, vissa, både män och kvinnor, har svårt att i pardans dansa med någon av samma kön, men de tror jag är i en minoritet. I vart fall bland oss som älskar dans och ser dans som en nödvändig del av livet.

För mig är det lika roligt att dansa med en kvinna som med en man. Huvudsaken är att det blir en dans. En scen. Ett möte. En glädje. Ett skapande. Ett samspel. Med lyhördhet och rytm.

Hittills har jag varit övertygad om att jag inte skulle klara att ”tänka om”. Det första högra baksteget i salsan – UNO (ett)! – har känts som för evigt cementerat i mina hjärnceller och i mitt högra ben.

Så fort jag hör en salsalåt rör sig högerbenet automatiskt bakåt.  

Men nu har jag gjort det! Mitt högra automatiska baksteg har under några timmar fått dirigeras om till ett vänster framsteg! Ett nytt UNO! Ett förar-UNO!

Allt under ledning av Peter Csaszti som länge arbetat med queersalsa och som helt enkelt inte accepterade att någon av oss som var med på den ruedadans han ledde i alla fall inte provar att byta steg och roll.  

Fortfarande har jag dock svårt att tro att jag skulle kunna utveckla förarrollen så som jag skulle ha gjort om jag vore yngre.

Men… vem vet?! Det omvända UNO-steget kanske bara var en början på en helt ny resa?

Tills vidare gläds jag över att det tills synes omöjliga visade sig vara möjligt.

Dansa!
© Eva-Britt Hult 
(Inlägg om Dans varvas med inlägg om Företagande.)

Företagarkvinnor kliver framåt i Waxholm. Fascinerande.

november 4, 2012

Mitt bidrag i konferensen Nu kliver vi framåt 2012, i Waxholm, 15 november, är att ha workshops om vikten av Lönsamhet och Nätverk.

Fler föreläsare tar upp andra viktiga företags- och ledningsfrågor. Med på konferensen är också, bland andra, näringsministern Annie Lööf och landshövdingen i Stockholms län, Chris Heister. Läs mer om konferensen www.nukliverviframat2012.blogspot.se 

Jag kan inte låta bli att tycka att det är fascinerande att företagarkvinnor ständigt ska ”kliva framåt”.

Man frågar sig: När är vi framme? Eller: Varför är vi inte framme? Eller kanske är det meningen, som med det mesta i livet, att vi aldrig riktigt ska komma fram? Att det alltid går att ta ett steg till och utvecklas.Värre än att behöva kliva framåt skulle då vara att stå still – eller ännu värre: kliva bakåt!

Mycket har gjorts för att lyfta fram kvinnors företagande. Professorerna Carin Holmquist och Elisabeth Sundin, deras forskning och gemensamma bok Kvinnor som företagare, osynlighet, mångfald, anpassning som kom 1989 får räknas som pionjärarbete. Stora satsningar har sen dess lanserats från näringsdepartement, myndigheter och organisationer med flera. Många eldsjälar runt om i landet har också bidragit. I decennier. 

Men fortfarande, år 2012, kvarstår att det känns mer naturligt att ha en konferens som uppmanar företagande kvinnor att kliva framåt, än att ha konferenser där företagande män uppmanas att göra detsamma.

Och så länge det inte känns lika naturligt att ha samma konferensrubrik och innehåll för män som för kvinnor, måste man givetvis stanna upp och se vad detta beror på – för att sen kunna ta steg åt rätt håll.

Hur länge till kommer det att behövas en särskild fåra och satsning på kvinnors företagande? Kanske kommer vi svaret närmare efter allt intressant och matnyttigt som redovisats på Waxholms-konferensen. Det berättar jag mer om i mitt nästa företagsinlägg, efter eventet.

Nu ser jag fram emot både att delta och medverka. (Inte minst för att det alltid brukar bli roligare när det bara är kvinnor med. Mer skratt. Jag har en hypotes om varför det är så. Återkommer även om detta.)
     

©Eva-Britt Hult
(Inlägg om Företagande varvas med inlägg om Dans.)

Följa musiken eller komma ihåg stegen?

november 4, 2012

Vad är viktigast i dansen?

Frågan blev aktuell när jag häromkvällen blev uppbjuden av en man som genast sa att han glömt alla steg han lärt sig. Både de vi just filat på under en intensiv kurstimme och de steg han tidigare lärt sig på andra kurser. I finsk tango.

Efter att ha sagt detta tog han ett stadigt tag om mig och förde i en dans med ett steg åt varje håll, som i en ”en-stegs-foxtrot”, lite vaggande. Och så tillade han: ”Jag tycker det blir för svårt att både lyssna till musiken, följa den OCH komma ihåg alla stegen! Då tycker jag det är viktigast att följa musiken och dansa i takt.”

Hans ord gjorde mig förundrad och överraskad. Jag hade ställt in mig på att få svepas med i finska långa tangosteg. Men min danskavaljer dansade/stegade verkligen i takt till musik som framfördes av en härlig två-mannaorkester som sjöng och spelade finska vemodiga melodier.

Ganska snabbt var jag beredd att hålla med honom. Hellre dansa/stega ”enkelt” i takt än kunna alla mer eller mindra avancerade steg men sen inte kunna hålla takten!

Denna dans gav mig en påminnelse om vad dans är i grunden för de flesta av oss som älskar att dansa: att röra sig till musik. Att INTE KUNNA LÅTA BLI att röra sig till musik!  Om det så ”bara” är att ta ett steg åt höger, ett åt vänster.

Samma kväll dansade jag även med både män och kvinnor som kunde stegen. OCH följde takten. Men det var mannen som inte kunde stegen men valde att dansa ändå, på sitt – fina och ärliga – vis, som var dansen jag minns bäst från den kvällen.
Dansa!
© Eva-Britt Hult�
(Inlägg om Dans varvas med inlägg om Företagande.)