Dansen lär. Dansen ställer frågor. Vem är du? Vem är jag?

april 26, 2013

Tangodansaren och dansläraren Charlotte Rivero leder kursen ”Dansa dig i form” Vi tränar balans för att bli bättre dansare. Framför allt tränar vi samspel (www.tangoverkstan.se).

Två och två. Ibland dansar vi med någon av motsatt kön, ibland med någon av samma kön.
För Charlotte spelar det ingen roll. Samspelet är det viktiga, inte vilket kön vår danspartner har. Någon för. En annan följer. Vi är fria att byta. Eller åtminstone prova att byta.

Jag står med en annan kvinna framför mig. Vi håller i varandra. Vi blundar och lyssnar in tangomusiken. Någon av oss ska ta ett beslut att vilja börja föra och tydligt skicka ut en energi som gör att den andra kan ta sitt lika tydliga beslut – att följa.

Ganska snart känner jag hur min partner beslutsamt tar kommandot. Jag följer med. Efter en stunds dans som följare tar jag beslutet att ta över förarrollen. Min danspartner uppfattar mina signaler. Jag för. Hon följer. Det känns bra och samspelat. 

Men bara under några korta steg! Sen tar min danspartner över förarrollen igen! Ännu mer bestämt nu. Enväldigt, tycks det mig. Jag blir så överraskad att jag inte kommer mig för att göra annat än att ”snällt” följa igen. Men jag märker att den här gången följer jag med ett visst motstånd, en slags ”passiv aggressivitet”. Det är inte kul längre. Det är inget samspel. Någon ”bara” bestämmer, en annan (jag) backar.

Varför backar jag? Har jag något val? Det är ju bara en dans. Ingen kamp om vem som är starkast – eller – är det? Är jag kanske bara en otydlig och ”feg” person, som inte tar för mig på ett balanserat ”normalt” sätt? Och min bestämda danspartner: bestämmer hon så här över andra också, eller är det bara jag som inbjuder till detta? Och på vilket sätt kan jag hantera och klokt hitta nya spår för både henne och mig i vårt samspel. Vari ligger mitt ansvar? Övertolkar jag?

En stund senare byter vi partners. En annan kvinna står framför mig. Jag är nu jag osäker på mig själv både som förare och följare. Men på bara några sekunder är jag lugnad. Jag möter en partner där jag direkt känner att vi kan samspela på lika villkor. Jag minns inte vem som började föra eller följa, eller hur ofta vi bytte roller. Jag minns bara musik, rörelse, inlevelse, respekt, öppenhet, varsamhet, glädje, lekfullhet, sekunder och evighet.

Och jag hoppas att min första danspartner också hittade någon där samspelet dem emellan var lika självklart.

Och jag tänker: en sån tur att jag fick dansa med båda dessa danspartners. Där samspelet gav så mycket att tänka vidare på och förhoppningsvis lära sig av.

Dansen lär. Dansen ställer frågor.      

Dansa!
© Eva-Britt Hult
(Inlägg om Dans varvas med inlägg om Företagande.
Alla tidigare inlägg finns samlade under fliken Blogg på Startsidan.)

Posted in Blogg poster. Bookmark the permalink.

Comments are closed.