Hur gamla pappa spelade rollen av ivriga kunder

december 8, 2011

– och höjde status på våra nystartade företag!

Nu kan det avslöjas. Hur min kollega Liv Ohlson och jag tog till tricks för att verka mer uppbokade än vi var när vi startade våra tjänsteföretag. Ta det som en julklapp: ett trick, lätt att kopiera.

Så här var det: Efter att vi startat eget, som konsulter, med ”kontor i köket” och skrivit boken Första året som företagare, bjöd vi in nyckelpersoner till mitt kontorskök. Folk som arbetade med företagsfrågor. Tanken var att vi på så vis skulle få följduppdrag utifrån allt fantastiskt som vi skrivit i boken.

Vi bjöd in efter en plan. Och lunchen skulle vara hemmagjord. Jag hade ett säkert recept på god fiskgratäng. Den lagade jag till alla. Eftersom de inbjöds en efter en visste de inte det. (Vi bedömde risken som liten att de skulle träffas och prata om vår mat och upptäcka att vi inte vara så kreativa som vi ville framstå.)

Efter några luncher märkte vi dock att flera av de män (det var nästan bara män som arbetade med företagsfrågor på högre nivå, på den tiden) som vi inbjudit för att berätta om ”en ny tids företagande” inte riktigt verkade förstå vår affärsidé och hur man skulle kunna tjäna pengar och framstå som tillräckligt seriös när man ”bara” hade kontor i köket.

Så när det var dags för regionchefen på en företagarorganisation att äta gratäng i mitt flexibla kök, hade jag avtalat med min gamla pappa att han skulle ringa med jämna mellanrum för att vi skulle skapa en bild av att det var ivriga kunder som ringde. Det skulle få regionchefen att förstå att vi låg helt rätt i tid och att efterfrågan på vårt kunnande var enorm. Frågan var bara vilken företagsfrämjande organisation som först skulle inse detta och engagera oss i en landsomfattande välbetald turné eller något liknande.

Vi satte oss till bords. Då ringde telefonen. Jag bad om ursäkt. Det här var före mobiltelefonernas tid så jag fick resa mig och gå in i hallen. I andra änden var pappa: ”Hallå, hallå! Blir det bra såhär? Behöver jag säga något mer? Ska jag ringa om 8 minuter igen, som vi sa?” Och jag svarade, högt och tydligt så att regionchefen skulle höra: ”Ja, det stämmer!  Det är vi som skrivit boken om företagande. Nämen så roligt! När skulle det i så fall vara? Hm… nja, jag vet inte riktigt om vi får in det i almanackan… jag måste höra med min kollega, och be att få återkomma… vilket telefonnummer kan jag ringa? Ok. Och du hette? Bra!  Vi hör av oss så snart som möjligt. Tack för att du ringde!”

På med luren innan pappa hann säga något mer. Tillbaka till gratängbordet. Ny ursäkt till regionchefen: ”Det är helt otroligt vad det ringer. Vi verkar ha träffat helt rätt i vårt sätt att berätta om nyföretagande! Smakade det bra? Så roligt! Ta lite mer vet ja!” (Liv och jag åt mindre för varje nytt lunchmöte. Vi hade tröttnat på gratängen, hur god den än var.)

Exakt 8 minuter senare ringde pappa igen. Samma slags samtal, med lite variation. Ny ursäkt till regionchefen: ”Jag är verkligen ledsen att vi blir störda såhär, men du vet hur det är. En företagare måste alltid finnas till hands. Man vet aldrig vilka kunder som ringer, eller hur?”

Vid tredje samtalet sa regionchefen, imponerad, att det var otroligt vad vi var eftersökta: tre samtal på så kort tid! Liv och jag bytte glada blickar och hoppades på stort uppdrag.

Telefonen ringde en fjärde gång. Nu lät pappa trött. ”Har det gått bra? Hur många gånger mer ska jag ringa? Ska jag vänta lite längre till nästa samtal? Jag börjar bli hungrig. Det är lunchtid och jag har inte fått något i mig, jag sitter ju bara och ringer och passar klockan.”

Jag svarade: ”Det låter jättebra! Då är det klart! Vi säger så. Jag hör av mig mer senare i eftermiddag. Tack så länge!”

Tillbaka till lunchbordet sa jag till regionchefen att det var en kund som bara bekräftade att ett uppdrag nu var i hamn. Sen sa jag också att jag nu drog ur jacket (som sagt: det här var före mobilernas och de sladdlösa telefonernas tid), så att vi inte skulle bli störda mer utan kunde höra vilket intresse som fanns av våra kunskaper och tjänster.

Vad jag vill minnas var det så vi inledde ett väldigt spännande och konstruktivt samarbete med den företagarorganisationen som sen fortsatte till och från under många år.

Pappa fick som tack för hjälpen en extra god fiskgratäng. Det var han jättenöjd med. Ändå bad han att få slippa liknande uppdrag i framtiden. Så vi fick ta in andra närstående i andra trickiga marknadsföringsevent senare. Men det är helt andra historier.

© Eva-Britt Hult (citera gärna men ange källan)
(Inlägg om Företagande varvas med inlägg om Dans.)

 

Posted in Blogg poster. Bookmark the permalink.

Comments are closed.