Alla har rätt att dansa. Att röra sig till musik är ett behov hos människan.

november 6, 2011

Så sa flamencons mästare, Antonio Gades, i ett TV-program om honom som visades på TV2:s danstemakväll, lördagen 5 november och som kan ses på SVT-Play fram till 5 december. (Se den!)

För alla oss som älskar att dansa och känner behov av att röra sig till musik, är det lätt att hålla med Gades. Men finns verkligen behovet hos alla?  Varför vill då inte alla dansa? Hitta sin särskilda dans i sitt särskilda sammanhang.

Antonio Gades var en gudabenådad flamencodansare. I TV-programmet om honom sades att han var den allra bästa. Jag tänker att folk som är gudabenådade och har en så stor drivkraft och ett nästan tvingande behov av att leva sin talang inte kan jämföras med oss vanliga dödliga.

Behovet av att dansa och röra sig till musik finns säkert, som så många andra behov och talanger, i olika starka doser hos olika människor.  Det vore spännande att veta hur många procent dansbehov som finns i ens blod.  Och om procenten ökar ju mer man dansar! Vilket jag är övertygad om att den gör.

När jag ser Gades och hans meddansare dansa flamenco av högsta klass, påminns jag om en flamencouppvisning i ett tält på Kulturfestivalen i Stockholm i somras. Några unga kvinnor dansade flamenco för barn som satt samlade i ring. Barnen uppmanades efter en stund att dansa med. Bara några av barnen var modiga nog att ställa sig upp och prova att dansa flamenco.  Ingen av oss som var där lär glömma synen av en liten flicka, max 2 år, med hängande blöjbak, som med stor hängivenhet gav sig i kast med flamencon, dansade så likt det bara gick och helt i takt med flamencomusiken.  Det såg ut som även föräldrarna var överraskade.

Att den lilla flickan har ett stort behov av att dansa (framtida flamencodansare?), står utom allt tvivel. Men alla de andra barnen? Hade alla där ett behov av att dansa? Hur mycket mer uppmuntran hade behövts för att locka fram det behovet?

Antonio Gades berättar i TV-programmet om vikten, och lyckan, av att hitta en god lärare. Han säger också, fast han var världsbäst:  ”Jag kommer att gå i lära tills jag dör – alla borde göra det.”

Jag vet inte om alla har behov av att dansa. Och alla kan förstås inte dansa som Antonio Gades (som även framhöll vikten av arbete, arbete, arbete för att komma någonstans.) Men känner man att man har dansbehovet, så varför inte dansa på, dansa mer, hitta bra lärare och ”gå i lära tills jag dör”?

I kommande inlägg ska jag skriva mer om behovet av dans och att gå i lära i dans.      

Dansa!
© Eva-Britt Hult 
(Inlägg om Dans varvas med inlägg om Företagande.)

Posted in Blogg poster. Bookmark the permalink.

Comments are closed.