Spöket och utmaningen: Cha-cha-cha.

september 6, 2011

Jag vet att många delar denna erfarenhet i dansen: att vissa steg och rytmer gäckar. Ibland klarar man dem galant. Alltför ofta är det tvärtom. Man klara dem inte alls! Fötterna trampar åt helt fel håll, helt i otakt. Ju mer man anstränger sig att göra rätt och lyssna in musik och eventuell kavaljer eller danslärare ju värre blir det! Mitt särskilda dansspöke är cha-cha rytmen och cha-cha-stegen. Jag dansar sällan cha-cha som egen dans, men stegen och rytmen kan dyka upp som delar och improvisation i den kubanska salsan. Och då vill man förstås hänga med i dansflödet.

Egentligen är cha-chan så enkel:  Ett-två-cha-cha-cha. Tränar jag bara på de stegen, ensam eller i grupp, till en tydlig cha-cha-melodi, går det bra. Ben och fötter rör sig av sig själva. Jag fylls av dansglädje och slutar tänka. Jag inte ens räknar. Jag bara dansar på … daa-dam, da-da-dam…

Men så fort det bryts av något eller blir prestation av något slag: att jag ensam eller i grupp eller med en danskavaljer ska tänka på hur jag nu ska göra för att inte haka upp mig och komma ur cha-cha-rytmen, slår det sällan fel och just det händer som jag inte vill ska hända: hela jag känns som jag aldrig i livet varken hört eller dansat cha-cha… hur i h-e gör man? Lika förvånad som jag själv blir, blir min kavaljer som inte förstår att det jag kunde så bra nyss, är som bortblåst! Vad hände?

Här har jag en historia att berätta: I början på 2011 var jag i staden Trinidad på Cuba. På deras Casa de la Truva (lokal trubadurbar med folkmusik/dans) blev jag vid en cha-cha-låt uppbjuden av en äldre  dansant kuban och som jag tidigare dansat salsa med.  Jag hann inte känna rädslan. Jag hann inte börja tänka. Plötsligt var vi inne i cha-cha-dansen och det gick som på räls. Aldrig har cha-chan varit enklare och roligare, trots alla turer. Kubaner gillar att leka och spexa i dansen och det gjorde vi nu. Tog några extra hoppsa-cha-cha-steg, improviserade, skrattade, kom sen tillbaka till den mer fasta formen. Jag sken som solen. Cha-chafötterna var med mig. Folk som satt nära dansgolvet hejade på.

Direkt efter den dansen blev jag uppbjuden av en av Trinidads mer professionella danslärare som jag sett dansa på fantastiskt vis tidigare. Återigen spelades en cha-cha-melodi. Behöver jag säga att allt låste sig? Fötterna visste plötsligt inget om något som kallas cha-cha… Den professionelle dansaren försökte… jag försökte… men fötterna gick bara fel. Rytmen i mig for iväg ut genom den öppna dörren, ut i mörka kubakvällen. Jättepinsamt.  Jag minns knappt hur vi tog oss igenom dansen.

Jag har flera förklaringar till vad som skedde. Tydligt är att cha-chan för mig är en symbol för hur jag kan låsa mig när jag förväntas prestera ”bra” och ”bättre”, inte minst utifrån en tidigare god prestation. Detta förstärks uppenbarligen av omgivningens reaktion. När jag dansade med den professionella dansaren, kunde han ha tagit det lättare, använt sin profession till att möta mig där jag plötsligt befann mig, skoja, ”lura” in mig i stegen igen, istället för att så tydligt visa sin förvåning, med allvarlig min dessutom. Göra allt värre. Jag tror att han var inställd på att göra en ännu bättre dansuppvisning med mig, än den som just föregåtts av den äldre mannen, och så var jag plötsligt inte längre en medspelare i detta och det kunde inte han hantera. Hur jag hade kunnat dansa bra med någon annan, men inte med honom.  Han som dessutom borde vara mästaren.

Som jag skrivit tidigare ger dansen, förutom så väldigt mycket annat, många möjligheter till självinsikt och förkovran. Efter Trinidad bestämde jag mig först för att ge upp cha-chan, acceptera att jag och cha-chan inte kan lita på varandra. Men nu har jag tänkt om och ser cha-cha-rytmen som en utmaning och nyckel till en utveckling i att bli mindre låst av prestationsdjävulen och vad andra ska tycka om mina bra eller dåliga cha-cha-steg eller något annat: vad-det-nu-är. Daa-dam-da-da-dam!

Dansa!
© Eva-Britt Hult, 2011

Posted in Blogg poster. Bookmark the permalink.

One Response to Spöket och utmaningen: Cha-cha-cha.

  1. Ha,ha jag tror vi alla känner igen oss! Om det nu skulle släppa och aldrig mer inträffa så har jag en ny utmaning till dej;

    Golf………………..samma sak där. Plötsligt släpper det och man förstår precis/exakt hur det går till, och så lika plötsligt som allt blev solklart så är det som bortblåst. Det blir ”gubb-hugg”, man slår hål i luften och duffar hej vilt. Dubbla pliktslag för man spelar bakåt och träffar sin egen bag, du anar inte vilka prövningar som väntar.

    Och allt det här ger vi oss in i frivilligt !?!

    /Y/