Pardans. Och reflektioner om pedagogik.

juli 2, 2011

Att dansa pardans kan leda till reflektion om sånt som inte bara har med dans att göra. Olika danspartners lockar fram olika beteenden och känslor. På de få minuter som dansen varar kan man lära sig mycket om både det ena och andra.

Till exempel: Då och då dansar jag med en mycket duktig danskavaljer, A. A kan sina turer. Problemet är bara att A samtidigt som han dansar måste rätta sina damer om de inte dansar 100 procent ”rätt” enligt regelboken. Det här leder till att man som följare utan undantag gör ”fel” när man dansar med A. Just för man spänner sig så för att göra rätt. Man kan liksom inte bara ge sig hän i musik och dans. Samtidigt lär man sig förstås en del av A:s tillrättavisningar som man kanske har missat i kurs och dans tidigare.

Dansen med denne uppfostrande kavaljer A kan jämföras med dansen med kavaljer B som inte formmässigt dansar lika bra som A, men som har en smittande glädje. Trampar B eller jag fel så skrattar vi båda och dansar vidare, eller så stannar vi upp och funderar tillsammans på vad som blev fel eller hur turen kan hanteras bäst. B tycker också, till skillnad från A, att alla vi som är hans olika danspartners dansar bra och skulle vi nån gång trampa fel, så tar han hela ansvaret: han har inte varit en tillräckligt god danskavaljer.

Som vi dansande damer älskar kavaljerer som B som bollar allt tillbaka till sig själva, gärna med ett leende! Och som vi suckar över dem som liksom A ideligen ska undervisa (utan att vara danslärare – att danslärarna rättar är en annan sak) och lägger en snubbling eller ett felsteg på OSS!

Danser med A och B får mig att tänka på pedagogik och utveckling även utanför dansen. Vilka blir vi bättre tillsammans med i övriga livet? Vilka personer nära oss, i privatliv och arbetsliv, vill för väl eller vill inte alls väl utan vill bara hitta tillfällen till att glänsa själva med vad de kan? Och hur är jag själv i samspel med andra?  Hur skulle jag agera som förare i pardansen om jag visste hur man bäst ska göra för att det ska bli ”rätt”? Jag är inte helt säker på svaret. Det beror kanske på syftet. Om jag vill ta alla tillfällen i akt att både jag och den jag dansar med ska bli bättre, eller om det är dansglädjen ”i sig” som är det primära.

Med vänlig hälsning
Eva-Britt Hult

Posted in Blogg poster. Bookmark the permalink.

One Response to Pardans. Och reflektioner om pedagogik.

  1. Daniel Sjökvist

    Dans låter härligt men klurigt!