Tunika blev det ingen, men ostbrickan köpte jag gärna

juni 17, 2011

Första företagsbloggen handlade om hur lätt vi alla kan lära om företagande bara genom att se vilka tre företag vi gärna handlar av –  och varför, och vilka tre företag vi inte handlar av – och varför.

Många läsare har hört av sig och instämt i detta. (Tack för all feed-back. Jag har märkt att det hellre skrivs till mig direkt än som kommentar i bloggen. Det går förstås lika bra vilket som.)

Jag fortsätter med en blogg till på detta tema och ger ett färskt exempel.

Häromdagen gick jag förbi en affär (småföretag) som säljer både kläder och saker. På en ställning utanför dörren, på trottoaren, hängde fina sommarklänningar.  Klänningarna var färgstarka och prisvärda.  Jag gick in i affärer och sa:

– Vilka fina klänningar!  Undras om det finns någon i min storlek?

Då sa expediten, som inte var ägaren, utan någon som då och då rycker in som avlastning så att ägaren har möjlighet att ha en dag ledigt eller ”bara” gå till banken:
– Det är inga klänningar. Det är tunikor.

Hon sa det bestämt och allvarligt. I en tillrättavisande ton.
Jag kom av mig, men svarade sen att för mig såg de ut som typiska sommarklänningar med längd till knäna. På vilket vis var de istället ”tunikor”?

Expediten sa i samma bestämda ton som tidigare att det var för att man kunde ha ”tights” under. Jag kommenterade inte det, men tänkte tyst att det skulle gå precis lika bra att ha  sommarbara ben under och då kan det väl lika gärna vara en klänning?

Högt frågade jag istället om de hade några av dessa klänningar/tunikor – med ärm? Expediten sa att det hade de inte. Men när jag lyfte blicken såg jag att på ställningen bredvid hängde klänningar/tunikor – med ärm.
– Jo, men det har ni ju! Här hänger det klänningar med ärm!

Expediten svarade:
– Ja, med kort ärm ja.

Där slutade mitt köpintresse. Jag gick ut ur affären och tror knappast jag går in igen.

Så känslig kan jag vara. Och jag tror inte jag är ensam. När jag går förbi den affären är det ofta tomt.

Så är det inte i ostbutiken Örebro ost.

Samma dag som jag lämnat klädaffären utan att ens ha provat ett plagg, sitter jag tillsammans med en väninna på ett utecafé som ligger vägg i vägg med stans största systembolagsbutik. Det är fredag. Utanför in/utgången till Systemet står en glad kvinna, som stigen ur en matbutik, iklädd blått bomullsförkläde och mössa. I famnen håller hon ett plastemballage som innehåller ostar och ett ostkexpaket. Kvinnan frågar, på ett charmigt skämtande sätt, folk som går ut ur butiken om de inte också ska ha lite ost till vinet de köpt. Tre olika sorters ost plus ett gott kex. 100 kronor bara.

Det är otroligt spännande att sitta och iaktta sättet kvinnan lanserar sin vara och sättet olika människor säger nej och ja. Mest är det män som handlar! De ställer ned sina tunga systempåsar och hivar upp en 100-lapp ur byxfickan. Jag tänker att de kanske ser det som en enkel väg att komma hem med extra överraskning på fredagen – eller så är de helt enkelt sugna på goda ostar – och här slipper de välja vilka de ska köpa. Allt är valt och klart.

Hela tiden ser det ut som kvinnan bara har ett enda inslaget erbjudande; ”det sista” – så här gäller det att passa på. Men… så fort den senaste köparen försvunnit med sina flaskor och ostar tar kvinnan upp ett nytt plastpaket med inslagna ostar från sin cykelkorg på cykeln som står bredvid henne.

Efter ett tag får kvinnan syn på mig som sitter och iakttar och vi blinkar glatt till varandra. Hon ropar frågande om inte jag också ska köpa ”veckans ostbricka”.

Och det är precis det jag bestämmer mig för att göra efter att ha avslutat fika och prat med min väninna. Men då är kvinnan borta! Som tur är ligger ostbutiken som hon kom ifrån bara några kvarter bort, så jag går dit – och där är hon. Kvinnan är bara i butiken för att slå in fler paket, fylla på. Hon har knappt tid att prata med mig, ivrig att gå tillbaka till säljstället vid Systemet. Vi skrattar lite och jag säger att jag är tvungen att handla av henne. Dels därför att jag tycker själva idén att ställa sig utanför Systemet med inpackade ostar en fredag är genial, dels för att sättet hon säljer på och bemöter sina kunder är lika inspirerande och – förstås: för att jag för en rimlig summa kan förgylla helgen för mig och en middagsgäst.

När jag några timmar senare går förbi ostbutiken är det fullt med folk därinne. Det är det ofta.

Inte vet jag vilka jämförelser i övrigt man kan göra mellan de två affärerna: den tomma där det såldes klänningar som expediten bestämt hävdade var tunikor och inte fanns med ärm eller ostbutiken. Det är olika kundgrupper som handlar. Säkert mer kvinnor än män i kläd- och sakaffären. Säkert mer män än kvinnor som köper ost i ostaffären. Definitivt var det mer män än kvinnor som köpte ost utanför Systemet. Där såg jag inte en enda kvinna handla ost.

Bortsett från olika branscher och kundgrupper och erbjudanden så glömmer jag inte den allvarliga bestämda expediten som ville ha rätt och tillrättavisade kunden och den soliga expediten som mötte kunderna på annat vis.

Och redan har jag berättat om detta till flera.

Med vänlig hälsning
Eva-Britt Hult

Posted in Blogg poster. Bookmark the permalink.

Comments are closed.